Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1843, sida 2

Frän Åed:s säorrespondent. Stockholm d. 28 April. Det står knappast till att beskrifva, hvilken förvåning Regeringens be slut i Skjutsfråzan väckt i orterna. I Onsdags och i dag hafva bref ingått ifrån många hall, som vitsorda till hvad grad detsamma svikit de hyste forhoppningarne, att se ett slut på det ty. ranni och de lidanden som skjutsskyldigheten . sådan den nu utkrifves, adrager jordbrukande hlassen. Man frågar sig allmänt, huru det är möjligt, att Regeringen kunnat så behandla denna sak, sedan redan för sjutti är Kammar-Kol legium så förtjenstfullt utredt alla skjulsskyldig hetens olägenheter, sedan Rikets Ständer så ofta och allvarligt sästat derpå dess uppmärksamhet, sedan hon sjelf erkänt behofvet af en sidan re sorm, som den Ständerna nu begärt och sedan de asbojt den enda grundade anmärkningen som regeringen sjelf ansåg sig kunna göra emot bondeståndets är 48553 afsifna enskilta besvär ämnet. Det är ock påtagligt, alt verkan af regeringens beslut, skall numera icke undgå allmänn: uppmärksamheten. Man skall börja söka göra sis reda för de förluster, som skjutsen ädrager jordbruket, och synnerligast de vidsträckta delar a riket, der boskapsskötsel och binäringar utgöra ett vilkor för folkets utkomst. Man skall börja utråkna betydligheten af det kapital, som utöfver bebofvet för åkerbruket, måste nedläggas i det hästantal, hvilket egentligen anskaffas för skjulsskyldighetens utgörande, utan att kunna lemna annat än en högst obetydlig ersättning i skjulspenningarna. Man skall beräkna betydligheten af det ärliga underhållet för detta eljest onödiea hästantal, och den vinst som deremot kunde hemtas al en motsvarande ökning i ladugärden; och man skall slutligen en gång lära sis att beräkna de förluster som i öfrigt medsoras, genom folkets afhållande från produktiv sysselsåttning, deras demoralisation, och ända till det vedervärdisa, det förnedrande, att nödgas göra drängtjenst at den resande, hvilken icke äger ringaste anspråk på en sådan tjensteskyldigzhet till följd af någon Svensk Lag, utan blott kan yrka den på ernud af det vald, som ursprungligen, väpnade skaror, adel, embelsmän, m. fl. tillåtit sig, och som svage Regenter sanctionerat. Å alla dessa betraktelser måste uppstå en ännu kompaktare opinion, emot ett så onaturligt onus i samhället, kastadt på en hel solkklass, och hvilket så naturligt kan och bör vara föremal för enskild industri. Regeringen hade nu bordt besinna, att reformen, sadan den af Rikets Ständer beslutades, sådan den till stor del af henne sjelf föreslogs, och sådan Bonde-Ståndet ungefär föreslagit den redan 1854, alldeles icke var af natur, att med föra häftiga brytningar eller vadliga förändringar för de sårdande. ben var deremot välbetänkt och