Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1843, sida 1

lilla kullen, tyckte jag honom sitta på andra sidan af bäcken och hafva en bok i banden, i hvilken han likvål icke läste; ty han slödde den andra banden upp emot ett träd, och betraktade, med pannan hvilande på armen, solens nedgång. pet är mig ingalnnda Ivirt, att han alltid är så ensam. Ilan öfverlemnar sig då åt sina mör ka tankar, åt det han kallar sina aningar och förkänslor. Men det duger ej för honotu. Han blifver derigenom allt mera och mera likgiltig emot alla sina omgifningar. Tinväl icke emot er! afbröt hertha siu tant, sru Koppen, under det hon vänligt log emot henne. Iecke heller emot dig! svarade tanten och logÅ lika vänligt tillbaka. Du behöfver icke att rodna — jag skulle önska, att han älskade dig ännu varmare; då skulle han finna större glädje af lifvet, och hans bleka kinder skulle återfå dess förra rodnad. Emedlertid hade en liten tjock man, som man länge sett bakom hjorden, kommit närmare. Hans drägt tillkännagaf honom vara en landtprest, hans något fylliga mage, som skjöt vesten upp, bebådade, att det andliga lifvet bekom honom ganska vål. Då han kunde höras af sruntimmerna helsade han och sade: njag slår vad att J båda slån här, föratt vänta eder Tristan?? Och utan att lemna dem tid att besvara frågan, tillade han: han skall snart komma! slar ni mött honom, Herr Pastor? frågade båda sruntimmerna på en och samma gång.