Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1843, sida 1

TVÅ SäÄNER AF SAMMA MODER. Det gilves två slags resande, hvilka på det nogrannaste böra skiljas från hvarandra. Den ena lassen drifves beständigt framåt af göromål. De emna blott det ena stället, för att så hastigt om möjligt hinna det andra. Men det, som finnes emellan det förra och det sednare målet för resan, har intet behag för dem. För dessa är vår tidsålder, eburu den i så många afseenden förtjenar namn af jernåldern, likväl en åayllene tid; ty jernbanor och ångsartyg spara för dem, hvad de uppskatta ännu högre, än guld, nemligen tiden, och de kunna säga om guldet, likasom Werners Attilla: Med jern hemtar jag det! Dessa menniskor äro dugtiga arbetare, men dåliga resande, utan allt poetiskt sinne, och ett tomt föremål för poetens penna. Men endast de förtjena att kallas sanna resande, som besöka främmande länder, blott för att lära känna nya vackra landskap och att finna friska själsnjutningar. För dessa, poetiskt stämda resande hafva jernbanor blott värde på sådana ställen, der vägen icke erbjuder dem den aldraringaste naturskönhet. Hvar de deremot hoppas finna dessa, föredraga de omvägar eller fotresor, hvilka tillåta dem att göra utflygter till höger och venster efter hjertans lust. Ty på delta sätt kan det understundom lyckas dem, till och med i nejder, som just icke ega rikedom på naturskönheter, att oförmodadt finna en eller annan vacker vue, och att sluta en enformigt tillbragd dag på ett angenämt sått. Sålunda skulle äfven en resande af det sedna