Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 2

iugaf mig mod och hopp. Jag laddade å nyo min bössa, som jag höll tillreds; hästarne gjorde sill möjliga, för att undvika sina blodtärsliga lörtöljare. EF samma ögonblick hörde vi ater bullret af deras galopp. och jag blef snart varse, alt några af dem vunnit försprång och riktade mot oss sina af blod rykande gap. Det andra skottet träffade den djersvaste och sträckte honom död tll marken, och jag hoppades åter vinna tid, emedan jag trodde, att vi, gynnade af djurens förnyade balt kring kadavret, skulle uppnå skogens slut, eller någon boning. Men, ack! mina beräkningar slogo fel! Penna säng fordrades blott nägra ögonblick för vargarne att förtära sin kamrat; jag fick knappt tid att åter ladda, förr än de ånvo voro bakom oss. Allt det der tjenar till intet, hviskade Rosko. snart skola hästarne störta och då äro vi sörlorade. Man märkte verkligen redan ett aftavande uti dessa djurs ansträngningar. beras andedrågt blef kort, deras lopp ojemt, de gjorde allt som var i deras förmåga emedan de visste, att blott den största skyndsamhet kunde rädda dem; men deras krafter aftogo allt mer och mera. Flera gånger hade den ene efter den andre nedfallit, och upprest sig med den största ansträngning. Vi befunno oss uti en gruflig be lågenhet. Jag darrade icke för mitt. lif; men för Aninias; jag dödade ännu några af dessa odjur, men ingenting hejdade mer deras lopp, de vorc jnu helt nära oss; deras vrålande blef tydligare, Jag kunde urskilja deras blodiga kältar, rysligs tänder, deras hängande, törstiga tungor samf