Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 2

väsa, mun och ögon, försökte att tydliggöra; or mig karrikaturernas ställningar och utseenle, så strandade dock den gången alla hans pemödanden emot mina försäkringar, att jag cke var målare och således kände mig oförmögen att sammansätta annat än figurer, hvilket icke kunde svara mot det åsyftade ändamålet. Änskont jag icke hade kommit till Hr EL. för att fordra någon redogörelse, sörsrägale jag mig dock huru och när en sådan kunle ske, och då han svarade mig, att man icke af Bokhandlarne kunde fordra den förrän vid månadens slut, så fann jag detta mycket rimligt och skildes från Hr E., utan minsta tvilvel om reel uppgörelse i sinom tid. Några dagar senare, en Fredag, kom Herr E. åter till mig, i anledning af denna karrikatur; men oaktadt jag lofvade att göra ett försök, så ref jag dock sönder hvarje utkast, så alt jag vid hans återkomst om Måndagen var lika när, och han skulle nu bestämdt sjelf skaffa ritning. I stället för att komma med denna, hade han med sig (om jag icke misstar mig) N:o 400 af Corsaren, hvari de 2 figurer soresinnes, som utan ändring blefvo använde till karrikaturen uti den andra flygskriften ; den 5:dje siguren åtog jag mig ditsätta efter en noga beskrifning af Hr E. Denna flygskrifts innehåll likasom hvad de 5 figurerna skulle föreställa tick jag ingen kännedom om. Dagen efter hade jag gravyren färdig och med en obetydlig rättelse af Hr E., hvilken verkställdes; vann den fullkomligt Ur E:s bifall, och han yttrade äfven, att jag i den tilllogade personen hade träffat dess porträtt, och i det han nämnde denna personens titel, icke nanm, frågade han mig om jag hade sett densamma. Ånnu ovetande hvem han menade, blef jag mycket ledsen vid att få höra namnet på en person, som jag försäkrade attjag endast kände till utseendet, derigenom att jag för flera år sedan, en enda gång sett densamma vid förbiäkande; men dess upphöjda plats i samhället, i förbindelse med den odelade aktning den njuter tycktes mig böra iritaga den från att framställas i en harrikatur. Ni är väl icke rädd för fan heller? var den fråga, hvarmed Hr E. trodde sig kunna skingra mina inkast. Jag svarade honom, alt jag visserligen icke fruktade för fan, men att jag, som var så godt som fremmande här på stället, der jag icke visste mig exa en enda vän, som jag med säkerhet kunde lita på i olyckans stund, borde vara sörsigtig, och icke med vilja stöta mig med persorer, hyilka åtminstone hade magten att skada mig, om jag gaf anledning dertill. Men Hr E. sökte endast göra min sarhåga löjlig och sörsäkrade mig, alt den omtalta personen endast skulle komma att skratta deråt, och således ingen fara för mig deraf kunde uppstå, och dessutom skulle ju hela skulden falla på försattaren och hvarken på E. eller mig, som endast vore att anse såsom verktyg. Af karrikaturen blef tryckt 300 icke 4000 exemp. Februari månad tog slut, och en af de första dagarne i Mars besökte jag Hr Ekb. för alt fordra betalning, dock icke ännu så strångt för den första carrikaturen som för den sednare, hvilken endast accorderad till 5 Rdr Sco. Hr E. hade losvat att genast godtgöra. Jag fick ingen betalning för den senare och endast undflygter för den förre, och hvad hade jag alt göra med E:s affärer med Hr Schöässler och dennes med en 5:dje? — Jag blef förbittrad, : och hos mig uppstod den misstankan att Jag blifvit bedragen, hvilken misstanka Jag ännu hyser, och — der har man skälet för min Pamphlett. Imedlertid lofvar jag härmed Herr Ekbohrn, alt jag skall genast underrätta Publikum, så fort jag, genom uppgörelse, blifvit betagen denna min misstanka, hvilken Gud gilve måtte vara ogrundad; ty jag får säga detsamma som Hr E. yttrade vid ett af mina besök, att han hade gjort sig säker räkning på denna inkomst till hushyran. Atti jag bar nekat Hr E. milt biträde till utsörandet af en ny karrikatur, torde måhända icke vara på orätta stållet att här anföra; men att I detta skedde endast derföre, att jag trodde mia bedragen i betalningen för de förre, är jag skyldig mig sjelf att förneka, alldenstund jag verkligen år ledsen öfver alt hafva varit ett oskyldigt verktyg till okända personers skymfande, så mycket mer som jemn sysselsättning befriar mig sran att taga en tillflygt till så smutsiga arbeten. i C. PETERSEN. noaf mis med och hann Jas Jaddada 4 neta