Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 1

jag kunde icke dölja för mig, alt vid hans ålder kunde denna sjukdom vara farlig; och att den verkligen måste vara det; ty eljest skulle man icke återkallat oss från Läöons moder före den bestämda tiden. Aninia å sin sida var icke hågad att bryta tystnaden. Hennes själ delade sig emellan tvenne känslor: vi nalkades allt mera föremålet för bennes barnsliga kärlek, under det vi allt mer och mer aflägsnade oss från den, hvilken hon skönkt en ömmare känsla. Det var redan nåra midnatt och ännu hade intet utomordentligt afbrutit vår resa, då hel hastigt våra bästar visade en ovanlig oro; de andades med svårighet och började att gå mycket fortare, utan alt hvarken ord eller piska uppmuntrade dem dertill. Ereaturen, hvilka vi äg redan flera år, och som icke utan någon särde les händelse kunde afvika från sin vanliga gång syntes förskräckte, vände ofta på hufvudet, oct tycktes påskyndade af en okänd magt att för. dubbla sin fart. Snart blefvo de alltför vilda och Rosko, vår följeslagare, såg sig tvungen, at strassa dem, hvilket de underkastade sig, ehurt med ett oförklarligt motstånd. Åninia var all för mycket sysselsatt med sina egna tankar, fö alt egna den ringaste uppmärksamhet åt hästar ne; men jag, som kände deras vanor, kän de mig besynnerligt rörd, och st till sägande intagen af aningen om en utomordentlig hän delse. . Då syntes den gamla Rosko fattad af en plåg sam känsla; han såg flera gånger bakom sig, hai lyssnade med mycken uppmärksamhet, hastig släppte han tömmarna, och lät håstarne följa si