Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 2

xempar bestämda upplagan skulle inhöpas, och 4 ig gaf milt samtycke till den till mig framålda begäran, att icke skingra den samma, lan låta den på en gång åtsöljas i en boklåa, nemligen Herr Schilslers. Jag lofvade tillka alt å min ossicin icke trycka någon ny pplaga; men förklarade tillika, att både uppöpet och mitt löfte voro utan ändamål, om cke författaren kunde förmås att afstå srån slentliggörandet af den ifrågavarande slygskrifen. Härpå fästes dock icke något synnerligt sseende och upplagan inköptes på Hr Schisslers oklada, Tisdagen d. 7:de dennes. För att, wad i min makt stod, söka hindra offentligörandet af libellens innehåll, intog jag alla le korrekturer, jag kunde öfverkomma, inläste ormen och gaf bokbindaren uttrycklig förekrift att se till, det icke något enda exemsar af upplag san skingrades. Alla dessa sörsigighetsmått oaktadt, hade dock någon af peronalen på min ollicin vetat förskaffa sig 2 eler 5 exemplar af slygskristen, och nu satt ; m mängd pennor i rörelse för att taga afskril. er af densamma. Detta blef inom kort bekant och förmådde inköparen att utsläppa uppagan och anslå inkomsten af densamma åt den härstädes inrättade Småbarnsskolan. För dessa uppgilters noggranna ofverensstämj mande med sanningen går jag med mitt hedersord i borgen, och jag vet mig aldrig hafva handlat så, att denna borgen icke i detta fall skulle göra tillfyllest. Skulle den emeller-i tid icke godkännas, alldenstund jag på vissts sätt kan betraktas såsom part i saken, så är! jag beredd, att närsomhelst med de mest aktningsvärde och ojäfaktiga personers vittnesbörd styrka. sanningsenligheten af min utsago. — Men när nu saken förhåller sig så och icke annorlunda; når det är berisligt, att jag endast och allenast varit ett medel, icke ett upphof till utgifvandet af den sist utkomna flygskriften; när det äri lika bevisligt, att icke någon penningespekulation legat till hufvudgrund för dess tillkomst: så torde det tillåtas mig fråga Handelstidningens Redaktion om den ej handlat, lindrigast sagdt, förhastadt, då den stämplat mig med den låga benämningen industririddare, och om den ej anser med sanningens och rättvisans grundsatser ölverensstämmande att återtaga denna sin beskyllning? 4) — Ilviljan, lättsinnigheten må gerna nytlja mig till skottafla för sina pilar, bott den icke anfaller min heder, det end och dyrbaraste jag eger. Då försvarar jag mig och jag skall då visa mina flender, att ja icke är så vapenlös, som de måhända förmoda. Till slut anser jag mig böra nämna, att bok handlaren Herr G. C. Schiissler icke har d allraringaste del i de från mitt tryckeri utgi na flygskrifternas tillkomst, och att jag me tyst förakt skulle hafva åsett H:r Petersens låga försök att nedsätta min medborgerliga existimation, om icke Red. af Handelstidninge genom sin uppsats i Lördagsbladet gifvit det e anstrykning af att vara välförtjent. — På samma gång torde det tillåtas mig erinra bemälte Redaktion, att den första af de oftabemälta flyg skrifterna icke allenast icke blifvit emottagen med ovilja, utan med enthusiasm, och att den; dels in extenso och dels i sammandrag blifvi med losord reproducerad i de fleste af riket tidningar. Hvad man i den klandrat har va: rit de illa utförda karrikaturerna; men detta faller hvarken utlgifvaren eller tboklryckaren utan ensamt lithogralen, H:r C. Petersen, till last, och minskar för öfrigt i ingen mån vär: det af dess innehåll. Den andra deremot, så som inträngande på pyrivatlifvets område har blifvit af en stor del af Allmänheter strängt bedömd, ehuru likväl mången måst med gifva, att de deri vissa personligheter gilna lexor icke äro så oförtjente. Götheborg d. 15:de Mars 1845. C. M. EKBOHMN. tryckare. då skriften, såsom nu var fallet, ick år periodisk. — Den klandrade libellen var in sänd till Phoenix, hvars redaktör jag är; me der erhöll den icke plats, hvilket tillfyllest be: visar, att jag icke gillade dess tendens. Såso boletryckare åter hade jag allsintet, mer än pi sätt ofvan är omförmäldt, att göra med dess in nehåll och syftning. Det moraliska ansvaret va nu författarens ensak, icke min. Den, som ic ke inser detta, han vill ej inse det, och då tjej nar alla argumenter, huru logiska och rättsenligi de ån äro, till ingenting. Al Ca untan Neon 1 Nad an