Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 2

pigaste taslel. Det sitter nemligen en hexmå stare till rikedom under locket. — Och i plånboken förvaras ett pass, som låter oss gemen: samt anträda färden med högvederbörligt tillstånd. Du finner, att jag har alltsammans lika väl i ordning, som din musjö Adolph lofvat dig det. — Blott en ändring vill jag tillåta mig; och det skall vara till straff, för det du ämnas de echapera ifrån mig. I stället för att uppträ da uti herregestalt, får du ikläda dig en tjenares skepnad. Till en början, naturligtvis, längt skall det ej dröja, att du åter må visa dig, som min förtjusande följeslagerska. År jag icke beskedlig? Och i fall det skulle behaga dig, kar jag bibehålla namnet Adolph Norehn, under hvil ket jag nu måste börja resan. Ottilia: Du — Adolpbs namn? Marmo: Emedan jag har hans pass. Ottilia: Oförklarligt. Ilvilken gåta döljer sig bakom ditt obegripliga tal? Öppna munnen till ett tydligt ord! Marmo: Kom härifrån, tiden lider. Ottilia: Härifrån? Innan jag träffat Adolph? omöjligt. Marmo: Bah, är det detta, som häller dig qvar, så kan jag hviska i örat på dig, att du lars mera träffar honom. ttilia: Aldrig mera!! Marmo: Håll mig räkning för min oppenhe och kom. Vd Ottilia: drig mera! Allbarmhertige ond, har han dränkt sig? z Marmo: Dränkt sig? Hm, det gör ju detsamma, du är utaf med houom för evigt. Ottilia: Det gör detsanma? allgode himmel!