Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 2

Det rycker mig upp. O, skickelsen förstår sig på att sammanlänka så obarmhertiga förhållanden med så heliga plikter, så outtömlig ömhet med afgrudslika fasligheter, — O, en menniska förmår ej fatta det omenskliga deri, fatta med silt förstånd, endast den konvulsiviskt darrande känslan kan veta utaf det! Derföre kan du e första mig. Maumo: Nej verkligen, om jag gör det. Ottilia: Men du kan räcka mig en hjelpsam hand. Marmo: Hm, tycker du det? Kanske kunde jag. Har äfven tänkt derpå. Och när du nu sjelf ber derom, så — ja. Norehn låter nog vänta på sig. Derföre — ty också jag ämnar resa utrikes och begifva mig härifrån i natt, — dersöre — ty jag är icke hämdlysten, eller ens kiltslig — derföre tillbjuder jag dig mitt sällskap och min resplan. Det skall gå frikostig och lustigt till. Jag behöfver just att uppmuntra mig litet; ett och annat kan också göra mit glada lynne något förstämdt. Ottilia: Håna icke min oro med sådana förslag, sådana upptåg. Marmo: Jag menar allvarligt, ta mig fan. — Ditt tålamod skall förgå vid att vänta på Norehn. Tro mina ord. — Fatta alltså raskt dilt beslut. Odillia: Mitt tålamod förgå?! — IIvad förstår du dermed? Marmo: Jaha, äfven jag kan tala obegripligt. Men fundera ej på det. Följ du mig. Se, här bär jag en låda, som skall utbreda en furstlig glans omkring öss, hölja dig med juveler, sramtrolla equipage och betjening, duka den vp