Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 2

mitt ssorders är beslutadt deruppe; mitt och den lörderfs. hvilken jag älskar! Adolph: Icke jag, du rasar. IIVarest ligge det onaturliga i min känsla, det omenskliga min kärlek? Nej! munkar och pedantiska skol mästare kunna talträngda, framkrysta nägra in ndningar; men en klok skrattar deräl. Ottilia: Skratta åt, alt en son vill gillas mer med sin moder?! Adolph: Hu! — Men om jag nu icke vor din son? Hvem har också gifvii dig visshet der om! Forska ej vidare i det ämnet. Tänk, al du har misstagit dig deri. Jag ser i dig endas den tjusande qvinnan; se du i mig blott der älskande ynglingen. 0, min ömhet, den är e ett län ifrån belfvetet, den är bimmelsk och ot vanifrån. Nin trohet skall viltna derom. Ottilia: Jag mäste förbanna din omhet, ocl förbanna mina hehag, som, lydande min ond: genius, tjent till att uppväcka din rysliga lidelse Ha, jag är snärjd af satan. Det var han, son kastat sägringen i min vagga, på det förförelser måtte utsätta sitt garn för mig. Och det var han, sem förespeglade mig att den mest eflerlängtade seger skulle vinnas genom skönheten: och sinnlighetens vapen. ha, det var ett djef. pvulskt konstgrepp! fasa är min seger! Jag ryckes till afgrundens brädd. Men så skall delvelet icke triumsera att jag samtycker till denna rysliga synd att fira Bröllop med min költslige son! Adolph: Jag står tillintetgjord. Mostånd a dig? Du som är inöfvad i lällsinne och lättfärdighet, du skyggar tillbaka, när jag med min ocrfarna oskuld ej studsar? Mitt hufvud fattar ej