Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 2

Insänd t. Götheborgs allmänhet bar för några dagar sedan blifvit trakterad med en liten brochyr, hvars innehåll är framställdt i bref-form, si som skrifvelse från en pseudonym Adele till en viss lante nigonstädes. Insändaren af dessa rader känner ej och villejkänna ) den varde författaren till detta pasqvill. Ian må vara hvem han vill, den amle välbekante, som slera gånger för den Tidninasläsande publiken härstädes upp dukat sina snillealster i poesi och prosa, sasom monologer och dialoger, ban må vara densamme, som nyligen sökt hålla tummen på ögat på vissa andeliga talare i värt grannskap, eller någon annan; — nog af, han bar på detta nya gebil af skrifställeri skurit duliga laerar. Hvad han äsystat med de uti brefvet ramszällda ulnämningarne, må nu vara bur som helst. Dessa utnämningar äro ett politiskt fe. nomen, som väl tål sin skarpa räfst inom den fria discussionens område och som säkerligen ej kommer att förbises i ett blilvande häfte al Ställningar och Förhallanden. vår förfauare hade således allt för gerna kunnat lemna delta ämne till den camle bekantes? mästerliga behandling, eller hade han åtminstone bort genom resonnerande öfver saken, genom framläggande fa srunder och bevis, genom ett opartiskt bedomande af händelser efter förhållandet af tider och omständigheter, inför allmänheten dokumentera sig sisom kompetent alt bedöma sitt ämne, och sasom nog moralisk, för att man skulle kunna sätta tro till hans ord. Nu har han i dess ställe framställt person questionis under sinserade och assimilerade namn, ej nppcifvit sacta såsom ulgångspunkler för sina ilskna sträfvanden, ej begagnat redlighetens öppna talan, som den fria pressen gifver vid banden och vär Trycksrihets-lag, Cudi lof, ej förbjuder, och sålunda, churu väl mången förstår hvart han pekar, i det hela förfelat det resultat, till hvilket han sträfvar. kalla vi detta missräkning eller ensaldighet, så kunna vi ej tillägga senare delen af hans epistel något mildare epitet än oförskämdhet, oblyghet, brist på aktning för enskildta personers namn och rykte, brist på aktning för den allmänhets bildning och smak, inför hvars ögon han framlägger ifrågavarande blad. känner ej författaren, om ej al ersaren) Den besthllsamme insändaren, som icke känner och icke vill känna författaren till det ifrågavarande pasqvill, är kanske likväl just den, som både borde och torde bäst känna densamme. Imellertid kallar han sig sjelf oparlisk, men förråder likväl just genom detta opåkallade insändande en viss partiskhet; och hvem förstår ej att hans mening oeh afsigt är. alt leda misstankan från de sannskyldige paen i detta fall alldeles oskyldig person. Man beklagar då alt della stratagem alldeles misslyckas ; ty vi kunna heligt försäkra, att författaren till den oslanämnde Monologen icke halt sin hand med i det lumpna pasqvillet, hvilket dessutom vederläågres af sjelfva tryckningsstället. Ej heller har han, oss veterligen, skrifvit någon dialog och är alldeles icke densamme, som nyligen sökt hålla tummen på ögat på vissa andliga talare i värt grannskap; hvarföre insändarens låga insinuation härmed förklaras alldeles grundsalsk. — EEE