Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 1

Uen jag har ett beslut, håller det krampaktigt ast i min dristiga vilja. — O ja, i sanning, jag har en plan! Ottilia: För Guds skull. Meddela den och emna dessa hemska förberedelser. Adolph: Vi skola resa härifrån, lemna denna tTakt, lemna landet. Ottilia: Jag andas fritt; jag fruktade redan, att jag skulle få höra något fasaväckande beslut. — Härtill har jag endast att biloga en tacksägelse, för det du vill taga mig med dig. Adolph: Vi skola fara öfver hafvet till en aflägsen verldsdel. Ottilia: Der du stannar, vill jag stanna; och så långt du sträcker resan, följer jag dig åt. Adolph: Vi skola der på den främmande jorden uppsöka en hemlig, undangömd dal; i vildmarken uppsoka ett aflägset hem, der vi, ostörda af menniskornas blickar och granskning och dom, kunna lefva för våra — böjelser. Ottilia: Med samhället har jag brutit den fred, som jemlikhet i rena seder och godt namn stiftar medmenniskor emellan; jag har sörspillt den aktning, som öppnar för mig sällskapskretsarne; mig fästa inga dyra band vid verldshvimlet och dess rörliga förlustelser. — Ensligheten, som lemnar mig din närvaro, skall tillfredsställa alla mina anspråk på lifvets lycka. Adolph: Ha, bröstet lättas, hjertat slår. friare! Ett qvast morker, en tung tröghet lastade på mina sinnen; du gikver min vilja en ökad klarhet, mitt mod en ny spänstighet. bu följer mig! Du bar inga betänkligheter. Det gäller at! gripa lyckan, och du skyggar ej för ett djerft språng. Åh, jag skall vara dig värdig, dvrkade