Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 1

Tvenne af de skedda förminskningarne, ehuru de, i sig sjeliva voro obetydliga, ingripa likväl i vissa egna förhållanden och blifva mycket känbara för regeringen, emedan de vidröra dess ömtåligaste sidor. Det var utgisten för ministerpersonalen, som nedsattes från 266,666 Rdr 32 sk. B:co till 200,000 Rdr B:co, och den till extra utgifter anslagna summan, som nedsaltes från 400,000 Rdr B:co till 50,000 Rdr B:co. En af regeringens svaga sidor är nämligen den, att låta, åtminstone i det yttre, lysande representera sig vid främmande hof, och denna lust har gått till en sådan ytterlighet, alt det t. e. till Kejsar Nicolai kröning i Moskou, ej blott sändes en extraordinär ambassadör (den sedermera aflidne grefve Stedingk), utan denne blef jemväl så praktfullt utstyrd, alt han fördunklade alla de öfriga främmande diplomaterne, med undantag af den sransyska, och att denna hans sändning kostade den för Sverge oerhörda summan af 174, 000, som bortkastades, utan minsta spår till nytta. och snarare ådrog landet en rättvis förebråelse, än den åsyftade beundran; ty ingen kunde, af denna lyx, förledas att anse Sverge för ett rikt land. Åtskilliga andra lika så onödiga utgifter hade bragt kabinettskassan i betydlig skuld. Af sådan beskaffenhet voro t. e. några diplomatiska utgifter, för att hindra prinsens af Vasa förmälning med ep holländsk prinsessa, något som alldeles icke angick Sverge utan på sin höjd, den nuvarande dynastien, ehuru det i det hela kunde vara detsamma, om och med hvem en så obetydlig personnage gifte sig eller ej; tv allt prat om hans afsigter på den af hans fader förverkade kronan, har visat sig vara ett fullkomligt hjernspöke; till dylika syften har han hvarken ådagalagt vilja eller förmåga. Under krigen på fasta landet, hade den lilla ön St. Barthelemy, såsom neutral frihamn, gisvit en betydlig tullinkomst, hvaröfver regeringen hade disponerat efter godtsinnande. I den förmodan, att denna inkomstkälla också hädanefter skulle fortfara att flyta så rikligt hade regeringen begärt och erhållit af ständerna rättigheten att ensam förvalta denna koloni, hvarvid de likväl fogade det vigtiga vilkoret, att svenska statskassan, under ingen förevändning, skulle betungas med koloniens möjliga underbalance. Konjunkturerna förändrades, och i stället för vinst gaf ön förlust. Denna omständig het alstrade en märklig företeelse. Ständerne hade, vid hvarje riksdag, förgäfves begärt besparing och öfverflödiga embetens indragning. Tvertemot hade de blifvit tvungna att medeifva nya embetens inrättning, och föröka utgifter till de äldre. Nu deremot, då det brisiande skulle fyllas ej af staten, utan af regeringen sjelf, nu kunde den verkligen, af sig sjelf. komma på indragningar och besparingar. Flera sådana skedde derför med koloniens em: betspersonal, hvaribland den väsendtligaste var alt guvernörs-embetet upphäfdes och förnämsts styrelsen af ön anförtroddes ät kommendanten Dessa indragningar hjelpte imellertid ej, och fö att betäcka bristen, måste ett lån upptagas, fö! hvilket kabinettskassan, till en del, gick i bor gen, medan konungen personligen stälde sig så som gäldenär för den öfriga delen. Skuldei