Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 2

uppenbarelse, ett ord, som skall bjuda känslostormen i ditt bröst att lägga sig. Adolph: Ack, Cecilia, det är triumf i denna storm, hvarföre rädes du för den? Du älskar mig, hvarföre uppbrusa dina känslor då ej i samklang med mina? Är det skygahet; är det ljumhet som beherrskar din kärlek? O, tinn ord, endast för att bekänna, att du älskar mig, alt du vill vara min brud, min maka! Ottilia: Jesus Christus, det vill, det kan jag icke, det kan jag aldrig vara! Adolph: (studsar tillbaka) Vill du icke? kan! du icke? ej min brud, min maka? Hvilken obegriplighet i denna förklaring, hvilken omöjlighet. Ottilia: Afhör mig lugnt, Adolph. Jag måste aflägga en bekännelse, den skall kasta en dager öfver mig och dig, så att du må skönja, hvilka heligare förhållanden, än du anar, ödet sammanvält oss emellan. Afhör mig lugnt. Adolph: Lusnt? när du skakar upp all vällust och tillika all smärta i min själ och för oro imilt bröst med hvarje ljud ifrån dina läppar! Lugnt? när det lyckliggörande svaret på min bön om kärlek, redan halft uttaladt, förvandlar sig till ett dräpande, isande afslag. Lugnt? när mina skönaste förhoppningar uti sin blomma grymt lörödes! Ä Ottilia: låt förhoppningarne växa uti en mildare, renare kärlek, än brudgumens, uti en barnslig kärlek. Ja, hoppas som barn, då kan jag bära uppfyllelson till dig. . Adolph: Ha, barnslighet ser jag i denna stund uti all min traktan, med undantag af åtrån till din omfamning. Jag känner endast en onskan