Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 1

O0 rat hvad man bort och kunnat vänta. Åtminstone är det troligt att det ädla Svenska Folkets representanter honorerat Kabinetts-Kassans skuld för denna gång, med en reservation för framtiden mot dylik skuldsättning. Hvarje Nations rikedom beror på dess Statsmäns skicklighet. bet är visserligen sant alt äfven fattiga Nationer kunna vara lyckliga, men detta händer mera sällan. Rikedomen är nödvändig för den högre bildningen, för dessa sköna konster och vetenskaper som förfinar smaken och höjer menniskan till ett högre väsen. En Nations råhet är mera än man möjligen kan tro en följd af sattigdom och ett fattigt folk eger aldrig någon högre bildning. Icke eller kan man cilera ett enda folk, som utmärkt sig i skön. konst och vetenskap, utan att vara rikt. Handlen var blomstrande i Grekland under Pericles och Phidias lefnad, och Italiens var icke mindre under Petrarcas och Raphaels. Ått rikedom och skicklige Statsmän , hvilka stå i ett så vexelverkande förhållande till hvarandra att den ena icke kan existera utan den andra, äro hässtången till Folkens lycka är otvifvelaktigt. bet är genom dessa det sköna Venedig i all säkerhet hvilar på Adriatiska hafvets böljor. Det är genom dessa det sumpiga Holland blifvit bragt till hvad det är i mercantilt och vetenskapligt hänseende. Det är genom dessa England uppvisar detta enorma antal af utmärkte Lärde, Skalder och Machinister. Det sjerde tilltag man gjort på Nationens frihet har varit sedan vederbörande börjat betrakta Domsagor, icke såsom belöningar för ådagalagd skicklighet i Domarevärf utan för Riksdagsmanna bedrifter. Härigenom har Nationens hela Domare Corps blifvit prejudicerad och missnöjd samt principen i 28 2. Reg.-Formen omkullkastad. Nationens rätlighet att få begagna opartiska och sjelfständiga Riksdagsmän har äfven på ett högst farligt sätt blifvit satt på spel. Ett talande exempel på detta tilltag är då Frib. Rehbinder med 40 tjensteår befordrades till. Domsaga framför en massa af civila Embetsmän och Domare med 20 åa 30 år. Det är icke min mening att härmed vilja påstå att Herr Friberren saknat meriter till denna befattning, tvertom. Jag anser hvarje Embetsman med 40 års praktisk tjenstgöring, då han tillcyggalagt de 30 ären af sin lefnads bana just vid denna tid då mannen ännu är arbetsför, ovilkorligen bora besordras till ordinarie tjenst, synnerligast då det är sråga om en Under-Domare-besatining, — NB. om Staten skall kunna draga någon nytta af mannen på denna plats, om Staten skall kunna hoppas att bilda honom för högre värf. Felet ligger således alldeles icke individuelt hos Herr Friherre Rehbinder utan hos ett system, som bringat Sveriges Embetsmän på den besynnerliga fot att flere 30-åriga tjenstemän kunna komma i competens med tioVidare bar genom detta tilltag uppkommit detta olyckliga sorhällande att 50-åriga meriterade män, till följd af dåliga ekonomiska förhållanden och svikna förhoppningar i besordringsväg ständigt komma i competence med 25-åriga ynglingar vid Under-Domare-förordnanden , och