Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 1

ett stycke bort på vägen. Jag stannar här att samtala med damen. Tjenaren: Med mamsellen, eller frun, eller huru jag skall säga. Förlät, jag känner, — har nog hört talas om Ottilia Wilm. Ebba: Med henne vill jag ostörd språka en stund. Tjenaren: Jag skall då — gifva ett tecken om någon, — om till exempel den der herrn, som smög sig bort, åter skulle komma fram. Ebba: Ottilia, den herrn —? Ottilia: Skall ej störa oss. Ebba: Alägsna sig, IIolis. Tjenaren: Men nagon annan promenerande kan ämna sig hitåt. I fall jag upptäcker det, så — får jag ju — varsko? (Ebba tiger en stund tveksamt, gifver dock derpå ett hemligt tecken med en hastig, jakande åtbörd). Så gå Holls! (Denne går). Ottilia: o, huru den gamle mannens ord strafsande svida i mitt hjerta. Huru ödmjukar mig ej hans förakt; en gäng yfdes jag öfver stoltare förhoppningar, än denne redlige tjenares matmor, och nu är hans vaksamma trohet bekymrad för den ädla fruns goda rykte, ifall hon skulle bemärkas af verlden samspråkande med mig. — O, min stolthet har rysligt blifvit störtad, och krossad, lida dess qvarlefvor af evigt nya slag. Ebba: Då du höjde granskningens faekla öfver din ställning och utdömde dina seder, gaf du ju sjelf den skakande stöten åt din fåfängliga stolthet, och böjde frivilligt nacken under den förödmjukande ångern. Smärtan är din vinning, tålamod och ödmjukhet måste vara din styrka.