Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 1

— Upmpträd som en tiggande pilgrim, förutan alla anspråk. Till staf skall jag räcka dig mitt bistånd, alt du må sinna en lugn tillflykt. Odlilia: Så har initt sista hopp utgrenat sig. Du var den enda öfriga förhoppning, som min förtvillan ännu ej sköslat. Hade mina bönfallande rader ej besvarats med din bitkomst, så hade döden i afton famnat mig som brud. — Väl mig! jag skall räddas undan döden, undan själens död i synden. Ebba: Du skall frälsas ifrån förförarnes gemenskap; jag skall uppsöka ett hus uti en af verldens fredliga vrår, ett hus der den milda dygden har sitt säte bland en kärleksfull familj; och dit vill jag föra dig. Men redani dag, ifrån detta ögonblick, får du gömma dig undan för de usla deltagarne i dina lättsinniga förströelser och utsväfningar. Du, som varit förstuppburen och sedan förkastad af det allmänna omdömet, Du känner dess kraft, dess välde. Och jag är skyldig mina egen ställning att begära, det du måtte afbryta allt misstänkt umgänge, sedan jag gifvit dig min hand, till tecken att vår ungdoms vänskap skall försonas och förnyas. Ottilia: Jag gör inga offer, dä jag lemnar allt, hvad jag i mina förvillelser omfattat och vårdat; ty hvarje förbindelse, hvarje förbällande, som knulits under dessa i såfänglighet framlefda dagar, trycker, som en börda på min själ; Jag längtar till den fristad du vill öppna för mig; — men ändå får du icke nu, icke i dag rycka mig bort ifrån denna stad, bort ur denna lättfärdighetens belägenhet, som ännu är min. Jag ville qvarstanna deri ännu en momang, qvarstanna under skyddet af min ängers sköld; qvar