Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 2

—— O—— —————— legat tillbedjande vid mina fötter, blott vore e inbillningens drombild, han och hans snärjand sörsörelser, hvilka bundit mig med slalvens sjet trar och upphöjt honom till min tyran, den de vill ockra och drifva handel med min qvinlig het, och förränta min lekamliga fägring. Marmo: Aha, nu går ett ljus upp för mi samlande tanka. Du är stött, derifrån komme stormen. För tusan, att vara snarsticken, s gamla vänner emellan. — Tror du att jag kun de ha hjerta till att se dig vika af ifrån den lu stiga stråt, naturen egentligen utpekat och blom sterstrött för dig den tjusande qvinnan? Jag ä trofastare i vänskapen än så; och icke ett ty ranniskt, men ett broderligt välde håller jag vie makt. — Du har högst obegripligt och bakvänd ombytt lynne, fjäriln har förvandlats till puppa och du yrhätta tagit dig före atl agera nunna vårt protestantiska land; du vill nedgräfva dit pund af vällustgifvande behag. Ått afböja sådant har jag gjort skyldiga föreställningar , bedii dig betänka, huru oförsvarligt det vore att låts de hänryckta ungherrarna obeskattade assvalna, stället för att invexla af deras passion skatter för smekningar. Och då du gjort dig döf för min bönfallande röst, har jag ombytt tonen och befallt dig att lyckliggöra en träget suckande, men tillika sina medtäflare öfverbjudande till bedjare. — Se der hvad min tillgifvenhet för lig ej ens kunnat underlåta. ad tig (bånfullt). Hvilken monhet om mitt äl! V Marmo: Jag söker oegennyttigt ditt bästa. Mträder utan svartsjuka min sälla plats såsom Iskare vid din barm, oeh intar nitiskt rådgif