Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 2

—a?T U(fV Insändt. Insändarne af denna artikel, som för öfrigt ingalunda drista att sätta sig till doms öfver Rikets ypperste Lärde, eller afgöra, åt hvilket saf Dess Universiteter företrädet bör lemnas, kunna dock icke neka sig det nöjet att visa ömkligheten allt igenom af den artikel i LörI dagstidningen, som bär namn af Observationer vid Lunds Academi från Stockholms Hori10nt, äfvensom dess författares fullkomliga imcompetens att bedömma den sak han ashandslar. Att det sker med en smula harm, må icke förtänkas dem, som vid Lunds Universitet inhemtat det lilla mått af bildning, de innehafva, och derför hafva att tacka sådane hvardagshufvun som Hrr Hill, Ablman, Vestman, Brunius, m. fl. Således, Hr Insändare! våga vi till en början påstå att den öfverskrilt Tit. valt åt sitt opus bevisar en oförlåtlig okunnighet i den vetenskap, hvarifrån bilden är lånad, ty man kan dock omöjligen göra observationer från ett ställe, dit man med bästa vilja aldrig kan komma, hvilket torde vara förhållandet med Stockholms Horizont likasäväl som med hvarje annan. Vidare har Tit. icke förstått att så lägga sina ord, att han icke äfven nedsvärtat Upsala — hvilket må hända icke varit afsigten — i och med det samma han sifvit åt Lund det beklagliga företrädet i läg anda och brist på kamratskap emellan Consistoriales. Men Tit. är icke allenast okunnig — detta vore måhända ändock förlätligt — Tit. är tillika dumdristig, ty det är i sanning både dristigt och dumt att inför allmänhetens domstol vilja uppträda med ett påstående, som vittnar om obetänksamhet och brist på sanningskärlek. haf besväret, min dristige Hr Insändare, att gå till bokhandeln samt efterfråga D:r M. E. Ahlmans theologiska Skrifter? uigilna i Lund 484, så skall Tit. med egna ögon kunna öfvertyga sig att Tit. sagt en osanning och, som vi hoppas, slå ned desse samma sina ögon och blygas. Till samma säkert belsosamma blygsel skulle Tit. äfven kunna komma, om Tit. något närmare betänkte de hårda orden Tit. yttrat mot åtskilliga andra Professorer i Lund, nemligen, det de föga eller intet uträltat, hvadan Tit. ock behagat helt och hållet utesluta dem från antalet af män, som varit nyttiga för fosterlandet.? kan då icke äfven en Universitetslärare uträtta mycket och vara ganska nyttig för fosterlandet, fastän han icke utgifver lärda arbeten? Eller vet Tit. med visshet, att icke någon eller någre af de brännmärkte hafva i skrift förvarade rätt dyrbara frukter af sina lärda mödor, fastän sataligheten af den publik, som läser velenskapliga arbeten, gör utgifvandet deraf i tryck omöjligt? Afvundsvärd är icke den äran att stå som anklagare för oduglighet emot en corps, som uppdragit större delen af Södra Sveriges mest bildade män. Men ännu beklagligare är den utmärkelse Tit vunnit genom att tillägga beskyllningen för intriger, och det mot män, sådane som t. ex. den i botten ärlige, fromme, ödmjuke Brag och den lika sinnade Hellstenius m. m. Det skulle vara lika tråkigt, som gagnlöst att följa Tit. genom alla de slingringar, som inleda Tit. till sitt egentliga mål, den ohemula förkastelsedomen öfver Adj. L—m. Tit. yttrar att hans moraliska person skall vara lika liten, som hans physiska. Mäter man då menniskans karakter med qvarter och tum, såsom hästar och oxar? Skulle vara roligt att veta Insändarens proportioner! Men vore han ock så lång som en af Kung Fredriks grenadierer eller så vigtig som en Hamburger oxe, — säkert är dock att hjerna och bjerta icke taga stort rum i den stora lekamen ty hvad kan väl vara enfalldigare än att räkna besittningen af sadrens vextoch algsamlingar bland sonens meriter? Eller hvad elakare, än att roa sig åt en menniskas physiska litenhet? Sannerligen! Insändaren behöfver troligen myeket arbeta på sin moraliska personlighet, innan den blir så god som Adj. I—ms., så i afselegat tillbediande vid mina fäåfter hlatt — U,