darholms-bron, rakt fram förbi kyrkan och mellan Hotralisoch Kammarrätts-husen till stranden har i de sednare åren blifvit mycket besökt, sedan ångfartygen fingo sin hamn der; och en brant backe från torget ned till stranden befanns ganska förargelig. Med losvärd omtanka och liberalitet har stadens styrelse nu företagit att jemna vägen, så att nästan all backe försvinner. Företaget blifver svårt, troligen svårare, än man föreställt sig, ty när man begynte graka, besans endast en tunn jordskorpa, en högst två alnar tjock, och derinunder hårda berget, så att hela sänkningen maste sprängas, hvilket blifver kinkigt, i anseende till de tätt omkring liggande husen. Den tunna jord-skållan, som nu är afklädd på den bredd, som (till en början halfva) vägen skall få, företer ett interessant memento mori, som dagligen betraktas af en mängd promenerande. Denna jord-skålla utgör nemligen den gamla, mycket begagnade Riddarholmskyrkogården och är alldeles uppfylld af mennisko-ben, hvaraf redan mer än 40 lass blifvit allerde till nya begrafnings-platsen utanför Norr Tull. herget är vågformiat; och pa ett ställe äro således grafvarne nära 2 alnar djupa, men ett steg derifran ofta icke en aln; hvarje släck är dock full af ben, så väl den grunda, som den djupa. Icke stort mer än 40 år hasvxa förlupit, sedan man upphörde att begrafva på platsen ; och i forntiden var detta hviloställe mycket eftersökt, i anseende till sin synnerliga helighet. ben stora mäneden al ben är saledes sätt förklarlig. beribland skola äfven linnas Torkel Knutssons; men Lvem urskiljer nu dem bland de öfriga? Nutidens store stadna inom hyrkan, så att man vet, hvar man har dem åtminstone ester döden, om man än ofta icke visste det, medan de lesde. En ställning, förmodligen ämnad för transparenter eller annat krimskrams, är uppförd midt framför den påbegynta sänkningen och de uppkastade jordhögarna, så att, då Kenungen i afton åker öfver Riddarhustorget, grann läten undanskymmer de dödas ben. I denna tillställning tyckes ligga mycken sens moral.