Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 2

IT-sssssssssssssssssssst iss-—— ———— seljde mamsell Helena; bättre, jag kommer senfärdig efter. Flickan spratt till vid gesällens ord; svara kunde hon icke, ty hon hade nog att göra med suckars qväfvande och hemtande efter andan; men hon trippade numera åstad så vackert, så vachert, som en fluga. Sedan de åter ett stycke vandrat framåt tigande och beklämda, bröt den unga mannens missbelatenhet ännu en gång ut i ord: Mamsell Helena skall sramdeles slippa mitt tråkiga sällskap; gläda sig åt en språksammare, omtychtare gesåll på pappas verkstad. Detta bade flickan ej hjerta att låta passera utan genmåle, något bittert sade hon: Reimers bar uthärdat hos oss längre, än man kan begära af en fri och ledig menniska. Måtte Reimers till ersättning råka på ett hus der öfverfiöd och älskvarda menniskor försköna hans Afmenniskorna är ej någon lycka alt hoppas, de äro kalla, utan deltagande; de bry sig icke om mig. Det äro dåliga tankar om sin nästa. Men jag talar, ty värr, af erfarenhet. Här uppstod en paus, hvarunder den ena förundrade sig öfver den andra, ty de hade med inbillningens lättfärdiga ritstift uppskrifvit för omsesidig råkning helt andra tankar och åsigter, än orden nu velat återspegla. Och forebråelsens pekfinger, som hotande skymtade fram på båda sidor under samtalet, det hade begge två i sitt hjertas enfald aldraminst tänkt sig behöfva sruka. De sörjde, inkrupna i: sitt inres sjelfbedrägeri, öfver sin usla lott att vara försmädda; och