Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1843, sida 2

dern bade slutat, då tål han icke vänta på svarel. Ja så, du låter skicka dig hit, för att realisera oförskämda anspråk? Emedan vi haft en och samma moder, tror alltså din sluge herr vård och du sjelf, så skulle vi också ha en gemensam kassakista. År man splitter galen? En pension är ingen guldgrufva heller. Och en samiljefader, som jag, har nog i att dagligen sträfva för sin egen välfärd; har nog alt kosta på dem, som äro honom närmare, än en odugling till broder. — Det var din lathet, som du kallar för sjellstländighet och dylikt knäfvelstyg, men med sitt rätta namn heter lathet, hvilken lät dig gå ifrån tullverket; det var ditt osör-länd, lilulerad sördomsfsrihet, som förmådde dig att ingå äktenskap med en piga — den soppa, som du på detta sätt sjelf har kokat, skall fan hjelpa dig att äta upp. Detta är milt sista ord. bu vill tillåta att jag med flickan och den sjuka hustrun vräkes ut på gatan i storm och köld? Jag vill, att du skall gå din väg, och låta mig sköta mina egna angelägenheter , hvarmed jag har nog att göra. Snickaren såg bort. ifrån honom och betraktade fruntimmerna vemodigt , en tår suktade hans öga, samlade sig i en bitter droppa; dock då den trillade utfor kinden, kastade ett eget leende öfverraskande sina rörliga veck kring hans mun och uppfingade, bortgömde den bittra droppan. Må vara då — sade han — vinga penningar. Men en bit papper och bläck och penna