Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1843, sida 2

nödvändigheten af betydliga ansträngningar, till bevarande af sitt högsta goda, sin LielsSändishet. I alla fall, skulle den drabbas af ett stort ansvar, som sträfvar att hämma en utveckling hvarför folket uppenbarligen ej är obenäget; ty väl har inspirationen ofta kunnat ersätta den bristande förberedelsen, men en stor uppoffring af krafter skall alltid inträffa, der, hvarest organisationen är ögonblickets verk, och den kunde medföra folkets undergång, då sjelfva den samlade kraften ej är stor nog. Ju förr arbetet börjas, desto bättre: ty ingen vel när prömingens tid är inne, ehuru det kan hända, att den just minst inträffar, då man är som starkast; ty fienden aklar sig nog alt angripa ett folk, som manarannt är beredt att försvara sig sjellt. Da man begagnar fridens och lugnets tid, kan man låta öfvergången ske så jemt, att folket vinner tid alt småningom blifva bekant med den nya verksamheten, och de nya institutionerna kunna rotfästa sig hos detsamma, i det de bildas esler dess egenhet ; man kan dessutom gifva de krafter, hvaraf den äldre armeen är i besittning, och som ingalunda böra förkastas, en ny och gagnelig riktning. Först och främst bör grundvalen till nationalbeväpningen läggas, genom införandet af en sannt allmän försvarspligt. Denna pligts varaktighet bör, som sagdt är, räcka från det 22:dra till det 45:te året. Da vi antaga att den försvarsskyldige ej bör inkallas förr än vid det 22:dra äret, så är det, emedan allmogen, vanligtvis först vid denna älder uppnått tillräcklig kroppsstyrka, hvilket erfarenheten nogsamt bevisar. Tillätas borde det likväl, att redan ett är förut få anmäla sig till tjenstgöring och blifva antagen, om den, som anmäler sig, befinnes passande lill krigstjenst. I första afdelningen af hären blir ljenstetiden, som ofvan sagdt är, i all mänhet från det 22:dra till det 29 året; men vid ett aätidigare inträdande till det 27:de eller 28:de; i härens följande afdelning står mannen följande 8 ar, och i den andra förstärkningen till sitt 45 år. Vi hafva ofvanfor uttalat oss för det 45 året, såsom gräns för försvarskyldigheten : och med specielt hänseende till rådande förhållanden, torde denna gräns synas så mycket mer passande, som just i var grannstat, Danmark, denna gräns redan nu är den bestämda, och vår allmoge, som alltid längst sälter sig emot förändringar, bäst torde finna sig i ett förhållande, som den ser går an i ett annat, beslägtadt land. Dessutom bör det tagas i betraktande, att den andra förstärkningen blott bör begagnas vid stor fara, samt vid särskilda provinsers försvar, och att antalet i denna klass säkert komme att stiga till öfver 400,000 man UItvidgade man deremot denna gräns till inemot 60 år, så skulle detta antal stiga till öfver 430,000 man, och det är en massa af denna ålder, som man skulle hafva svårt att begagna i hrigstider, och att behörigen kontrollera i fredstider. Oss tyckes derför, att den som är öfver 45 år, endast frivilligt bör blifva soldat. Den allmänna regeln för tjenstetidens varaktighet i de särskilda armee-asdelningarne, bör imellertid rättas efter individernes särskilda förhållanden. De som hafva svagare kroppsbyggnad, de, hvilka såsom embetsmän eller i vetenskapens, handelns och industriens tjenst, eller såsom odlare af större jordegendomar, intaga en betydlig ställning i staten, böra redan i en yngre ålder gå öfver till de äldre afdelningarne af hären. De, som äro villige och duglige att vara befälhafvare, böra lihaledes, utan hänseende till åäldern, kunna försättas till sörstärkningarne: Beväringslagen bör så noga som möjligt kangika den kathegori, hvartill hvarje individ hörer. Första afdelningen af hären kommer således att bestå af landets krastsulla ungdom, och att utgöra den rörligaste försvarsstyrkan; den andra afdelningen eller sorsta förstärkningen, som i krigstid bör vara likasa disponibel, som första afdelningen, men i sredstid mera sällan sammankallas, består af dem, som hafva tjent ut i första afdelningen, af dem med mindre kroppsstyrka, och af dem, som i anseende till särskilda förhållanden, straxt efter vapenöfningarne, hafva inträdt i den äldre af delningen. Den tredje afdelningen, hvari samiljesadren, som, genom sin produktion underhåller sin familj, vanligtvis har sin plats, är blott bestämd att, i den yttersta nöd, försvara den särskilda provinsen. Samtidigt med införandet af allmän försvarspligt, bör och måste äfven den sista lemningen al de värfvade härarnes barbari, med roten upp