Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 1

husbondens allvar steg fram på den breda pannan att utrusta orden med sin måktsullkomlighet. — Det skall förstås just säsom jag menär. Jag vill hoppas, alt jag på mina gamla dar och i trettionde aret af vårt äktenskap ej kommer: alt förargas af invändningar mot anordningar, som jag finner nödigt för min familjs ära och lycka. Jag hoppas detts, Anneltt. I herrans namn, jag vet ju icke ännu, hvad som står på, om du bara först . . .7 Om du bara ville tiga. Tig! — inföll husfadern, fattande posto fält framför sin maka. — Låt mig då tala. Jag skall allt gilva nödiga förklaringar, och äfven föreskrifter, lemna mig endast andrum, och fall. mig ej i talet. Iyst nu. Hör. Vi få ett vigtigt besök, förstår du? Och hån skall bo hos oss och bäras på händerna, jag säger del alldeles förbannadt allvarsamt, hän skall bäras på handerna. Och så måste man gisva elt kalas för honom, ett hejdundrande kaläs. För bvem? hvem skall komma?? Äag skall sägat, jag, ja, ja, ja! skrek Hämsel grinäude. — Du låter mig ju ej tala till punkt. Se. — han uppvisade det erbällna brefvet, pekande på utanskriften — se, här skrifver Min nngdomsvån och gamle broder von Tutten till mig. Hvar har du lagdt glasögonen nu? Alt du tar utaf dem, när Du i så många är fatt öfvertyga dig om, att du ej ser dem förutan. Nu är det i alla fall för mörkt — invände från sabtmodig och villigt emottagande brefvet. Nå, det kan göra detsamma — sade gubpen bastigt — sjag vet redan, hvad den heder