Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 1

den gången. Så kom ban bem med dufvoposten snart sagdt flygande. Sängkammardörren bjöd till att låta höra sitt örongisslande knarrande, då hon upprycktes, dock fåfängt, fru Hämsel förnam ej den välkända, oharmoniskt anmälande musiken, ty hennes herre och man öfverröstade den med sin ännu bättre kända bas. Och hans ord sprungo öfver tröskeln, innan han sjelf hann göra det. Främmande, mor lilla. Fan annamma, får du nu ej komma fram med annat, än ulslitna lintyg, och skjortor eller hvad det är, du hat för dig der. Här skall bli ett alldeles förbannadt väsende. — I trots af sina bistra eder, gnodde tulljörvaltaren glädtigt sina köttiga hånder. Gummans outtrötliga nål sjönk under förvåningens inflytelse ned på somnaden iill lislös hvila; gumman sjelf förvandlade sin fram-lulande ställning till en bakåt mot den höga stol karmen lutande; hon ämnade — om just icke att fixera sin äkta man med en stor, frågande blick, dock att visa honom en sådan, hvarför glasögonen också, emedan det härvid endast kor an på att riktigt uppspärra de medfödda ögonen finge lemna sin hedersplats, den något krökta smäla näsan. — Hämsel var ej blind för der tysta frågan. Som sagdt, främmande, — npprepade han fördubblande hastigheten och ljudvigten — son sagdt, nu få vi slå på aldeles sörbannadt; seja puisa, kalasera och lefva för knäfveln. Käre Hämsel, jag begriper icke, huru skäl ljag förstå, — hvad menar du? Hyad jag menar, huru du skall förså? —