Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1843, sida 1

mannen i den första förstärkningen, och från det 38:de intill äldre åren bör han höra till den andra förstärkningen. Dock bör denna senare tjenstetid ej utsträckas alltför långt. Då mannen är öfver 435 är, kan han väl ega rättighet att vara fritagen från all slags kontroll med hänseende till försvarsskyldigheten, men denna kontroll kan blott upphöra, da han ej längre räknas till någon af härens afdelningar. Under ett sarligt krig, kan den äldre mannen väl känna sig uppfordrad attännu en gång bestå en kamp för sitt land; men det bör då vara ett frivilligt offer af honom. Många försvarspligliga äro, på grund af en eller annan kroppssvaghet, ej starka nog att uthärda ett sålttägs besvärligheter; de böra derför straxt inträda i en af de äldre afdelningarna, der de ännu i låstningar, eller ögonblicklig fara, kunna gagna såderneslandet. Den bildade mannen kommer, utan tvifvel, att inom kortare tid uppfatta undervisningens ändamäl, än den obildade och har redan derigenom anspråk på en kortare öfningstid; men hans verksamhet i staten blir, ofta längt förr än han upphör att vara vapensor, vigtig, att han så litet som möjligt bör ryckas derifrån, och han bör då, i en tidisare ålder öfvergå till sörstärkningarne, eller måhända alldeles träda utur hären. Detsamma gäller om de industriella och nåringsidkande klasserna, om landtbrukare och handlande, så snart deras produktion eller rörelse uppnått en hetydligare grad. Men, om det än är statens fördel att lätta den försvarsskyldiges börda för dessa klasser, så är det dock billigt, att de på ett avnat sätt gifva ett vederlag, så att jemnvigten ej upphäfves. I allmänhet torde de bestå af de mera välmående, och det bör derför åläggas dem att ekipera och underhålla sig sjelfva, likasom också, då de tidigare öfvergå till förstärkvingarne eller också alldeles utträda utur krigstjensten, att gifva en ersätiningssumma. Vid en sann nationalbeväpning är lejning ej tänkbar; tv ingen kan uppdraga en annan att uppfylla den första plist, som åligger hvarje medborgare; der särskilda förhallanden sordrar sritagande från försvarspligten, bör staten sjelf erkänna denna sordrans giltighet. Men staten kan blott döma efter lagar, och lagarne kunna ej omfatta alla konkreta håndelser, och det torde derför väl vara rigtigt att tillåta utsteykande ur rullorna, mot erläggande af en så slor ersättning, att ingen kunde förmodas vilja gifva den, utan att förmås dertill af mycket väsendtliga individuella skäl. Likväl borde det ej vara blott med penningar, som de mera bildade och förmögnvare klasserne skulle gif va vederlag för den lättnad, som gifves dem vid realiserandet af försvarsskyldigheten; det är isynnerhet från dessa klasser, som man bor vänta att kunna förse hären med dugliga besälhafvare. Med undantag af styrelsen, några högre befälhafvare, de speciella horpserna och de fasta lärarena har solkbeväpningen inga fast och bestämdt lönade embetsmän; öfticerare oc underofficerare böra således sökas ide klasser, der man är berättigad att vänta tillräcklig odling och intresse för saken. Dessa bögre ställ ninzar i hären stå i så noga öfrecrenss ämmel