Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1843, sida 1

— Nej, milord, utbrast hon sulligen, jag kall icke antaga edra ädelmodiga anbud. Ni skulle göra er olycklig, för det priset vill jag cke blifva lycklig. Ni skulle härigenom ådraga er eder faders vrede och förlora landets tillgifvenhet. — England skall med stolthet se en af sina döttrar uppstiga på thronen! Hvad min far vidkommer . . . En kronprins har ingen far, miss Clara . . . Måste jag tillstå detta för er? Genom denna smärtsamma sanning löses gåtan af det vilda och utsvälvande lefnadssätt, livari jag jag kastat mig. Jag hade ingen, som för mig hyste ev sann oskrymtad tillgifvenhet, är jag icke ursäktad? Den olycklige, bvars enda lycka består i glömskan, icke bör man förebra honom bans dryc kenskap! Men skulle ett ädelt väsende, som ni, skänka mig sin kärlek, då skall jag genast vara en annan man. England, ja, konuvgen sjelf skola välsigna den, hvars ömhet man bar att tacka för min omvändelse. Miss FitaHerbert, hör mig; stöt mig icke tillbaka; jag tillbjuder er en krona, skänk mig i stället äran, dygden och lyckan! — Men jag är katholik ... Min religion är icke er. — Irland skall, under en katholsk drottning, se en mildring i sin olyckliga belägenhet! Ni skall blifva den fridens och försonlighetens engel, som skall sätta ett mål för detta beklagansvärda lands lidanden. Ack! milord, milord, tyst! tyst! hviskade hon i det bon dolde sitt bleka ansigte och sina tärfyllda ögon uti sina händer. Ö Clara, älskade Clara, vid edra fötter vän