Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1843, sida 1

slutligen, att han icke skulle gå, förrän ham råkat Sir Richard Sheridan. Kammartjenaren skrattade honom upp i ansigtet, men skräddaren, som icke lät detta genera sig, satte sig i förmaket och väntade. Efter en timmas förlopp hördes plötsligt Sheridans röst inästa rum. Gibsom rusade upp, öppnade dörren och befann sig ansigte mot ansigte med den person, han med så mycken enträgenhet sökte. — Ah! Hvad vill ni mig? min gubbe! utro pade ledamoten af Underhuset. Hvad är orsaken att ni så der löjligt kommer inrusande i mitt arbetsrum? — Sir Richard, svarade skäddaren, med bibehållande af sin fattning. Ni begriper i bvilken trängande penningenöd jag måste vara, då jag kan underkasta mig skymfningar och förolämpningar och icke för läuge sedan efterskänkt denna ömkliga summa ni är skyldig mig. Många af mina gäldenärer göra som ni; de betala icke. Jag deremot tvingas genom lagens ätgärd att betala köpmännen, hvilka furnerat mig för drifvandet af min rörelse. Jag måste ovillkorligt ut med 400 pund, förfallna just i dag. Executionsbetjenterna hafva redan laggt beslag på mitt magazin; anskaffar jag icke pengar, är jag en i grund och botten ruinerad och vanhedrad man. Sir Richard, jag besvär er i himmelens namn, betala mig de 400 pund ni är skyldig mig. Jag skall derföre hysa lika stor erkänsla, som om ni (sifvit mig dem till skänks. Sheridau gaf upp ett gapskratt. — Hvar djelvulen i väld hämtar du all denna pathos ifrån? min gosse! Jag har icke en shilling hemma och åu vill hafva 400 pund!