Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1843, sida 1

Es PDPARNLYV. AF S. HENRY BERTIIOUD. På theatern, denna sedeskola, har det från urmines tid varit ett bevis på snille och smak, att Jura sina björnar. Desse deremot, huru gemene, huru löjlige göra de sig icke, när de utkräfva sin fordran! Denna loyala sats proclameras enhälligt af alla theatrar: Engelska, Tyska och Franska. Andrieux, Schiller, Sheridan applådera gäldenären, och förbåna hans antagonist, som varit nog dum att tro, att man lånar i tanka alt betala. Hvem har likväl drifvit denna sats längre än den oförliknelige Sheridan! Han som i sin Förtalets skola uppbjudit hela sitt lysande snilles förmåga, all sin satiriska verve, att skildra en ung slösare. Föreställ er således huru välkommen den hederlige skräddaremästaren Francis Gibson skulle vara, då han en vacker morgon presenterade sig hos Sir Richard Sheridan, ledamot af underhuset, för att fordra 400 pund, som The Honorable blifvit skyldig honom för 40 år sedan. Gibson var dessutom rysligt ful, puckelryggig, skefbent, samt stammade när han var upprörd, på det mest löjliga sätt i verlden. Dertill presenterar han sig, ödmjuk i röst och åtbörder, med hatten i hand. och tro icke att han vände sig direct till sin höge gäldenär; Nej bevars! endast till dess kammartjenare. Denne, det förstås af sig sjelft; insläppte icke till sin herre denne efterhängsne, som han med skäl kunde kallas, då han, efter hundra misslyckade försök, lika outtröttlig vågade ett nytt. Den lille mannen, suckade, darrade, pustade, bemannade sig omsider med beslutsamhet och förklarade