Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1843, sida 2

A— ——— Om Folkbeväpning, Att folkbeväpning bör utgöra grunden för et lands sjellfständighet och försvar, derom är man i var tid temligen ense, detta bevisar re dan sträfvandet att verkställa densamma nästan i alla stater. Att vår beväring imellertid ännu endast är ett slags barodie på verklig solkbeväpning, det torde ej heller kunna nehas, hvarför det ej kan skada att veta huru denna vigtiga solkangelägenhet betraktas. på andra ställen, der man med allvar tänker på saken. vi tro oss derför göra vär publik, ja hela nationen en tjenst derigenom, att vI ur vår vanliga goda källa, Feedrelandet meddela en uppsals öfver Folkbeväpning, tillämpad på vära förhållanden. I de historiska tidpunkter, då en ny idee gör sig gillande i staternas utveckling, måste de åtskilliga slatsinstitulionerna genomgå mer eller mindre väldsamma förvandlingar, innan d blifva mot tiden svarande organer t iden ljenst. Ju större betydelse den enskilda insti tutionen har, desto nödvändigare blir det, at den följer tidens fordring gar, på det ej hela stats i kroppen skall blifva lidande af dess föraldring. krigsmakten som bör skydda sjellständigheten, och vara nationalitetens egenlliga representant, bör derför i sin inrättning alltid sta i noga samklang med folkets hela väsende, om den ej skall förlora sin betydelse och blifva oskick lig att försvara den nationella utvecklingens fri het. Älltester som solklifvet i staten har ge nomeålt sina historiska stadier, har den be väpnade makten antingen bestatt af sjelfstän diga fria borgare, hvilka ensamt äro berättiga de att försvara landet, såsom deras rätta egen dom, medan slafvarne blott i yttersta nödfall singo eripa till vapen: eller af länsherrar och ridderliga vasaller, hvilka ständigt stridde mo hvarandra i småakliga tvister), men voro eni ga, när det gällde att aga trälarne, hvara lusende knappast vägde så mycket, som tio väl bepansrade ryttare, eller af värfvade hopar, hvil ka u förde kolossala enviger på deras oinskränkta herrskares bud, medan folken sjelfva blott behösde betala vännerna och låta brandskalta sig af fienderna; tills ändtligen i den ständig framskridande kretsgängen, hvarje vapenför man, såsom landets fria medborgare, inträdt i härens rader, för att skydda den inre utvecklingens fribet eller för att afkasta det främmande oket. Det är sedan den största historiska vändpunkt, den franska revolutionen, som hårarne, i alla bildade stater, med starka steg, framgå på den nationella utvecklingsbanan. I Frankrike tvang nöden först, och inspirationen lättade det väldiga framskridandet ; Tyskland följde efter, då oket hvilade tungt på dess nacke; i norden skedde åtminstone några rörelser sramat, fast det i Sverge blifvit stående vid ett tuppfjät. Men ännu är tidens uppgift ej löst i nägon af Europas stater, och det följer således af sig sjelf, alt härens organisation ej heller kan hafva uppnått någon fasthet. Så länse hela den politiska utvecklingen ej fortgår lugnt, utan stötvis, så länge skola armcerne äfven antaga hastigt vexlande former, hvilka äro mer eller mindre utvecklade, allt efter folkens egenheter och deras särskilda förbållanden i det stora statssamsundet. Sedan folket börjat tänka öfver sina angelägenheter, har det äfven vändt sin uppmärksamhet på garantien för dess sjelfständighet, den väpnade makten. Nödvå indigheten af en kraftigare utveckling af denna institution inses och erkännes af hvarje tänkande medborgare; men det är naturligt, all mängden endast på ett mycket abstrakt sått har kunnat sysselsätta sig med detta föremål, som så länge varit nästan glömt och för) Det var den tidens vapenöfningar. Red.