Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 2

strande, rena anlete. Hon rodnade starkt, men slog ej ned ögonen och sade med sast ton: Huru högt värderade mig den säljande juden? Görsök din lycka som handalsman, skatten måste ej vara så dryg, att den öfverstiger en ung, frisk slafvinnas värde. Sälja dig? — utropade Ösman, hoppande upp. — Du ville det, ville blifva såld? Säg uppriktigt, önskar Atamah det? — han talte långsamt, dröjande vid hvarje stafvelse. Jag önskar befria Eder ifrån bekymmer, — inföll Atamah. På ett eget sättF — menade Osman. — Du råder till det steget? — frågade han än en gång allvarsamt, bestämdt. — Hvarföre det nu förekom flickan svårt att svara ja! visste hon ej sjelf; hon kände en tryckning för bröstet och ogonen blefvo fuktiga. Först efter en stunds tystnad stammade hon: Vet Osman ett annat? — O! — och rösten vann fasthet och raskhet, — o, då tag det andra, låt mig för alltid förblifva din trogna slafvinna. Mitt hjertblod gifver jag heller bort, än dig ÅAtamah! — ynglingen bade fattat hennes båda händer och tryckte dem emot sitt bröst. Flickan darrade. Tystnaden tycktes henne blifva pinsam, bon hviskade: Jag vill blifva hos dig. Under ett tak du och jag, husbonde och maka! — utbrast Osman, drog henne till sig och kysste hennes kind, hennes svällande läppar. — På denna sälla afton följde en olyeklig dag, Skattindrifvarne kommo. Till böner och föreställningar lyssnade de icke. Emellan Osmans far och en af dem uppstod ordvexling; gubbem blef