Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 2

GÖTHEBORG. Tiden är sorgelig. Från hufvudstaden, likasom här, låter det illa i financielt hänseende; en stor commerciel kullerbyt a synes nås an der vara för dörren. Men ännu soreligare i politiskt hänseende äro Stockhelms-underrättelserne sedan någon tid. Konungen synes vara sjuk; och Thronföljarens hälsa lärer ej heller vara stark. Den sista ministere-completterinzen har ingalunda befästat förtroendet, blott födt ytterligare bitterhet. Det är märkligt alt se, huru Stockholmstidningarne behandla den händelsen. Endast Biet är nöjdt — ty dess enda role, likasom sal. Granskarens, är att alltid lata sig nöja med hvad uppifrån kommer —; men Minerva är orolig och snäsig; och att de vanliga oppositions-tidningarne skulle taga saken mycket illa, kunde man förutse. Imedlertid hafva de icke uppenbarat samma djupa förbittring, som t. ex. en Hartmansdorff, en Nerman förstodo att väcka hos dem. En sådan förbittring innebär alltid något tecken till fruktan; och något dylikt har denna gången icke försports. Tvärtom tyckes den Heurlinska upphöjelsen behandlas mera med förakt, mera såsom ett förargelseväckande. men oskadligt försök att trotsa, mera med ett bittert gyckel. betta måtte komma af bekantskapen med den nye ministerns andeliga gåsvor; och det tyckes, som skulle de, som sett honom på närmare håll, icke i honom vilja finna någon egentlig statsman, utah blott en intrigör, icke en man, mägtig af planer, utan egentligen blott af ränkor, icke öfverlägsen tankekraft, ihärdighet och mod, utan blott spetssundighet, illparighet och förmåga att svänga sig, som man säger, och det endast för ögonblicket, men icke med djupare beräkning för en längre tid. I svenska regeringens nuvarande ställning kan ingen ting vara farligare än just ett sådant val. Perioder finnas i staternas lif, då en beslängder karl kan vara lämplig nog att leda sakerna; men Sverige är just nu i en period, då en dylik minst duger. Hvad som högst göres oss beliof år ärlighet och karakters-fasthet hos de styrande; ty det är egen ligen förtroende, som fattas. Calonne var en sådan der svängare, som trodde sig kunna hjelpa sakerna genom sin förmåga alt prata folk öfver ända, att corrumpera, att narra, att förgylla eller dölja bristerna, att undanskjuta de vitala frågorna, att, med ett ord, förvända synen på folket. Men olyckligtvis var den period, i hvilken jongleuren uppträdde, just en period, som fordrade alldeles motsatsen, fordrade stadga och allvar i planer, men framför allt fordrade uppriktighet och ärlighet. Nationen var