Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 2

färdig till uppoffringar, till hårda prof, för al ordna sina angelägenheter och bota sina skador; men hon fordrade oestergisligt, alt regeringen måtte uppriktigt och allvarligt gå henne till möte. Och då uppträdde en taskspelare, som, i stället att ingå i en ärlig öfverläggning med nationen om dess lidande, sökte förvända hennes ögon och bestrida tillvaron af dessa lidanden — som, i stället att ställa nationen tillfreds, blott sökte öfverflygla, skrämma, narra, köpa hennes ombud — som, i stället att ingå i en rätt fram undersökning af frågorna, blott sökte skjuta dem å sido, förvilla dem, lemna dem olösta. Detta var hans statsmanna-vishet; och han gällde till en tid för en förb. rapper karl. Gud låte oss aldrig få en Calonne! Männe det är ämne till en sådan, som våra Stockholmske medbröder tro sig böra vänta i Ilr Heurlin? Det låter så på dem. En annan fråga är, huruvida ett val af motsatt natur varit att i någon mätto hoppas. För att välja en minister, som förmår att försona, återställa förtroende, hämma missbruk och bota lidanden , måste man tro, att en försoning, ett återställdt förtroende behöfves, att missbruk och lidanden finnas. Men nu har vår regering en gång för alla dekreterat, att all ting är så förträffligt, det kan vara, och att allt, som i motsatt rigtning ashörts, icke är i ringaste måtto grundadt eller rättvist, utan endast bragt å bane genom ett band af äregiriga, oroliga, köpta bolvar, som förledt och intalat folket. Ått en regering, som fullt och fast tror sin ställning vara sådan, skulle ett ögonblick falla på den tanken att välja en minister på grund af varande eller blifvande popularitet, på grund af hans utsigter att sorvärsva förtroende hos nationen, det vore ju en orimlighet. Förstar da icke oppositions-pressen, att allt, hvad hon anförer mot Hr Heurlin, om det än är sant, likväl icke, på ort och ställe som vederbör, i ringaste målto nedsätter honom , utan tvärtom? Begriper hon icke, hvarföre han är uppsökt, just hon och ingen annan? Det är imedlertid sorgligt och nedslående att se vansklizheten af all mensklig storhet. Der sitter ännu den snart 80-arige Hjelte-Konungen på sin thron och styrer land och rike och gör ministrar efter silt tycke och låter i bvarje ögonhlick säga sig, att allt går endast efter bans vink; och så stiger en liten tidningsskrifvare fram och gör inventarium öfver hans ministrar och anställer betraktelser öfver sannolikheten af den enes eller andres qvarblisvande på taburetten! Och dessa betraktelser anställas under den ögonskenliga supposition, att det icke är långt till en förändring! — O vanitas vanitatum! —