Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 1

Den beskrifna började slå omkring sig med armarna och yra med malt stämma: fri! fri! tå get brast, det var snodt af skägg. Härifrån! huru man reser, hvad gör det? kommer man bara fram! Der, ja, tro mina ord, den stolta hösdingen skall skänka frid och sällhet ! Osman kände djupt medlidande med flickan, kanske kunde hon vara bestämd att tillfredsställa hans längtan. llvad begär du, — frågade han juden, och tillade — nämn priset, penningar har jag icke, men några får. Slafhandlaren sög på läpparne, strök sig om munnen, harskade sig flera gånger, allt för att icke förhasta sig; ändtligen hviskade han: Jag skall göra det billigt, tjugo, tjugo ullrika, feta, stora får. Mannens skarpa blick fixerade Osman noga, för att se, hvilket intryck hans fordran gjorde på kunden. Bedrösvad skakade denne på hufvudet. Juden svarade: Bjud, bjud, unge man. Jag ser, ni har god lust. Jag skall låta pruta med mig, för en gäng skuwll. Ack! — invände Osman — jag vet knappt, om jag skall tro, att min gamle far förlåtermig, i fall jag uppoffrar etl får för fickan. Aj, aj, kan jag väl kalla detta att pruta? Nej detta är värre, ohyggligt värre. Hörl jag skall slå utaf, ni får flickan för 43? Hvad säger ni? Handeln är uppgjord? Osman ville hjertans gerna bjuda, men tankan på fadern och på det höga priset, afhöllo honom ånnn; plåtsligen fattade han deck ett be sint och ropte hastigt: Jag gifver fem far.