Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 1

———— — k7n —— ——— den skulle kunna fylla saknaden efter både Miri och Ali. Ur dessa betraktelser rycktes han af hundgläss. Han såg sig omkring och blef varse en liten vagn, som höll på vägen, emellan hvilkens bakhjul en stor hund stod bundenoch skällde på de undanspringande fåren. Osmans uppmärksamhet fästades ännu mera vid åkdonet, då han såg, att två personer stego utur och lysiade ned en tredje, hvilken lades på marken, och tillika matta rop trängde till hans öron. Han skyndade upp och begaf sig till de resande. Dessa vore: en jude med wågra qvinliga slafvar. Af de sednare bade en ung flieka sjuknat. Det var hon, som nu låg på marken, En smärt, finbyggd gestalt, med genomskinlig hy och ädel, skön ansigtsbildning, nu hlek och afmagrad. Vid Profetens nåd! — sade Osman, full af deltagande betraktande den sjuka huru kunnen J lägga denna på den hårda jorden? För henne skulle väl beredas en plats i vagnen, om också J andra, som ären friska, måste gå. — En plats i någon hydda voro ändå bättre för henne, — förklarade juden med en lurande blick. Visserligen; och om du ville lemna henne — Lemna? — afbröt handelsmannen och diog på ordet. — Sälja vill jag Cirkassisskan. Köp henne, yngling. Hon är en vara af största skönhet. Nu behäftad med ett lätt öfvergående illa mående, hyarföre hon, emedan det generar mig på resan, bortsäljes för en spottstyfver. Vore hon frisk, vid mitt skägg, jag finge mera för henne, än för alla de andra ihopa. Hon är den skönaste flicka, jag haft i händerna, och orörd, i lofsprickningsdagarne, femtenårlg, kop!