Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 1

Mekaniskt sramtog han sin tomma läderpung att räcka den till sadren blygdes han dock, me nedslagna ögon stod han, hållande pungen still i händerna. Inget guld i pungen? skrek den gamle — llar du blifvit röfvad? Nu fattade Osman mod höjde blicken och sade: Först i morgon hade jag velat tala om mit äfventyr, för att ostörd kunna öfverlemna mi åt nöjet att återse eder, fader, och att hvila un der eget tak. Ni frågar dock: jag får berätta. Och ban berättade. Handlingen rar ju go och ädel, trogen vänskap måste ju berömmas — ja, fadern kunde väl ej beklaga en på sådan sätt tillkommen förlust, han måste känna till fredsställelse öfver att finna sonen i stånd til en vänsast uppoffring; sådane tankar genomkor sade Osmans hufvud vid händelsens framställ ning, hvilken utfördes med ungdomens hela vär ma, Men detta värkade ej på ålderdomens köld gubben förklarade ynglingen för obetänksam slösande, och kunde ej återhålla sitt missnöje så att bannor följde på det hjertliga välkom men! som ljudit obeskrifligt vänligt i Osman öron. — Med största oförtrutenhet i hjorden: skötsel fick han försöka att blid fadren, Knapp hade detta lyckats, då ett nytt äfventyr föror sakade nya bekymmer, Osman hvilade i skuggan af ett mullbärsträd hjorden .betade framför hans ögon. Han had redan legat här ett par timmar under middags: hettan och i tankarne återkallat förflutna dagar. Som vanligt i sådana ögonblick mindes har Miri, ooh drömmen, han haft om henne. Ack kpurn innerligt kan önskade sig en qvinlig vän