Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1842, sida 2

hans. sätt all uppsätta Konungens leslut. För emketsmans rått att opåtalt skrifva så illa, de behaga, år det således som He FE. vill dö! Något annat kunna vi icke upptäcka om det icke skulle vara några dyningar efter de vedermödor, som thealer-styrelsen led från pressens sida, redan da Hr F. var i bemälte styrelse. Men att en theater-administration skall vara srilagen från allmänhetens dom, är ett nästan roligare anspråk, än att andra embetsmån skola vara det. Eu syeciel anledning för Ur F. att, mer än andra, ilja dö. kunna vi följaktligen icke utfunderd, om det icke skulle vara en mer ön ovanlig portion al den institlika idiosynbrali, som hos tera individer verklisen finnes mot yttranderätten. Vore vi i Stockbolm och sinae tillfälle att lala med Hr. Forssberg, skulle si rada honom alt draga sitt kors med ttamod, att på sin höjd upplisa de sactiska oriktigheter, pressen kan debitera, att för resten abandonnera sina sorsattarskaper at det slupska Vilddjuret. Så bafva hundrade sinom tusende före honom mäst göra och icke satt blinka med ögonen, väl vetande, att en mans ära icke är förlorad for en misslychad skrift, i synnerket om den eftert 1:es al dugliga, hvilka usgera bäsla svaret på krilikerna. Men, skulle vi säga, bästa Hr krigsrad! kramför allt grip icke till något, som liknar ledsnad vid lifvet: ty de bestarne lita på intet vilkor röra sig till nisslkund, och ännu mindre lla de skrinnma sig al hotelse med en sak, som de kanske hafva den oartigheten alt anse lihgiltig. Olyckan är, att de tycka anbudet saller utom det allvarsannna, enär dess kombination med ändamålet är något bizarre: om än hundrade Expeditions-cheser doge, så terde i alla fal den fördömda yttrandefriheten: och inom det rimliga bör man hålla sis, bide i fraga ov löften och botelser, emedan de annars få en arstrykning af sansaronad. Så skulle vi tala till Hr Forssberg, om yi linge den äran alt göra hans personliga behansskap: och vi skulle säga det med allvar och välvilja, ty vi habya hört talas om hononsasom en man med oruningssinne och outtrött lig arbetsamhet, d. v. s. s Som en embetsmar af värde i dessa makhlizhetens och slarfsels ti der. Han lärer hafva fatt sin stilistiska bild ning i ett Colleyium, och det kanske ändoct det minst litterata af Collesierna MU nu er hächlare med öfverlägsen förmåga vid spraket behandlande, såsom Minerva-redakiören är, gör gyckel med Hr b.s stl (ty kring denna hyvält de sig dock anmärkningarne siufvudsakligen) borde Ir F. taza såsom en verldslig sak oci icke ge sig in i käbbel, åtminstone icke gör: sig pathetisk; ty uti ingen genre är det sva are att i längden conservera, hvad man kalla hållning . —