Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1842, sida 2

Den strid, som nu föregår i Stochholms-tidningarna med och om Expeditions-chesen i Landtsorsvars-departementet, är utan tvifvel en rätl rolig strid; och Minerva har skrattarne på sin sida. Men vi befara, att Minerva ändock derigenom salt sig i en falsk position, om hon än iche märker det i förnöjelsen öfver det hyckade försöket att tillfredsställa sin eller nagra vänners enskilda harm. omisskänneligen har hon entt utom sin role, som hvarken han vara att begrina beslut, som ulanstt med kuncha underskrift, eller all söra belfvetet hett:. som man söver, för embetsmän. Men månaden al menniskor är så beskalfad. att de icke kunna hälla sig, när tillfälle gisses all topprida en enskild ovän. De besinna da icke, hvart det vt sterst bör utaf; och nir de sedan anera si, det ofta för sent. Så har oppositions-pressen rusat åstad en tid; och sr tyckes Minerva nu vara lärdig att göra. Man um icke säga oss, att hennes Mesistosfeles-natur är hufvudsah, mom allt annat bisaker, eller att hon går helt och hället på egen hand, uttalar blott sina åsiuter, ens att hon uttalar åsigter. betta vill hon visst gerna lata pashina och göra troliut, om sis göra later; men flere ars antecedentia vittna nogsamt mot henne, och hon han lika litet. dölja sin vördnadsfulla fot, som sin Mesistofels-fot. På ätskilliga hall, der den förra halt och har sin gång, skall säkert missbelastonhet yppas öfver det handtag, hon silvit de oppositionella skrattarne; ty att de exploitera upptaget med all möjlig slit, derom kan intet trlsvel äga rum. Deras lära, som 6 sordom bestridt med Nf och blod, är ju, att in. ven sorts underskrift hindrar ar: an-in. den skoningslösaste granskning, af hvad som kan till mensklig kunskap konmun; och nu drifver ston, praktiskt, denna lära pa det obarmhertigaste vis. Hvad Hr Forssberg vidkommer, så synes han, så vidt fråga är om tänkesätt, visst icke hafva sörtjenat hat från den sida, der Minerva står, åtminstone stått. Han hyser ett vederbörligen brinnande hat till pressen, och han uttalar detta hat med större emfas, än vi hitintills sett någon göra det: han vill dö af hat. Imedlertid är det oförklarligt, hvarsöre just han vill dö, mer än någon annan. Onekligen hafva, både i detta och andra länder, flere personer blifvit af pressen anfallne på ett ohemult sätt, d. v. s. deras personer framdragne till granskning, deras enskilda och husliga — förhållanden genomhäcklade, deras bevekelsegrunder och hemliga tankar utgissade. Men har då Hr Forssberg varit föremål för något dylikt? Det hafva vi sannerligen icke kunnat märka. Det enda, hvarför han blifvit framhafd, är hans skrifter.