Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 1

————————— På sörebräelsen, som låg i den oslulländade meningen och isynnerhet i qvinnans ton och ätbörder, svarade ynglingen med en anstrykning al stolthet, under det han rätade sig: J skall icke tro, att jag ej vill arbeta, mor. Ånamma min själ, skall jag ej göra t, och dugfigt ända. Se så, kom nu! — utropade gumman lifligt och fattade raskt i grinden, hvilken hon dock öppnade endast långsamt och försigtigt. klundarne skällde ifrigare, Grips hoppade aret fram och tillbaka framför sin koja; men Kerstin rägade sig, vänligt lockande, igenom. Modigare ville hon gå på, något fortare, då i detsamma bandhunden ryckte utaf kedjan och rusade med öppet gap emot de kommande. llan hoppade också på gumman, hvilken, med ett anskrik, satle sig ned i backen. Aj, Ole, aj hördes hon ropa. Olof var i detta ögonblick ej sen att med kraftig hand fatta den lurlviga fienden i nacken bakom halsbandet. Taget var säkert och Grips lyfstades upp af den starka ynglingen. Deune höll och skakade honom en stund och slängde hoInom sedan med fart öfver staketet härdt emot hälleberget der bredvid vägen. I Ändtligen utkommo några af gårdens folk. I Hurr och llela! — kallade flera röster, hvilka jagthundarne småningom åtlydde. Den både skällande och tjutande Grips hade knappt åter, haltande, närmat sig och hotade med ett nytt angrepp, då kusken på stället också redan humnit fram och tog honom i halsbandet. Så, så, Grips! — smekte han, dragande åfu