Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 1

oss. Imellertid har denna åtminstone den förtjensten att älven utsträcka sig till maten, som, i vart tycke, är lika så nödvändigt, som iaktlagandet al måltliget i dryck. Visste utan reda derpa, så tro vi man skulle finna fler, som ätit än druckit ihjäl sig. XI. Meddelande från en svensk legations-sekreterare (dateradt London d. 48 December 4791) är en, i mänga afseenden, pikant uppsats, späckad med allehanda anecdotes scandaleuses, såväl från hofvet, som andra kretsar. ben låter läsaren göra bekantskap med hofvens och äfven politikens insida, och är derigenom högst intressant. hland andra, den tidens utmärkta personer, som äfven senare spelat en roll, såsom Geory och Wilhelm IV m. fl. framställes äfven Put. At bans talanger göres rättvisa; men den, envisa skefhet eller skesva envishet, som utgjorde en fortfarande egenskap i hans politik, och som kostade Enaland så manga millioner, visar sig redan då, i början på hans bana, och torde vara en följd af det, som uppsatsens förf. föreviter honom, näml. från början bristande grundlig kännedom af staternas inre och yitre förhållanden till sig sjelfva och till hvarandra. — Engelskorna skildras just ej särdeles älskvärda, då sorf. säger: Vara bamoiseau duger intet; ty anlingen äro Clorissorna så skygga och dumma , alt de rodna bara man gör mine af att tala med dem, celler så affekterade och stygga, alt ett enda mouvement af tunga, läpp eller solfjäder genast degouterar. Ilosvets seder tyckas just ej heller varit särdeles fina, då Prinsens af Wales mätress kunde yttra sin svartsjuka wot honom, genom alt kasta en kaffekopp i synen på honom, och han sedermera ända tog henne till nåder igen. Åsven för öfrigt skildras hofvets seder högst laga, hvarigenom på nytt den gamla satsen besannas, att les extremes se touchent; de högsta och lägsta klasserna i samhället nalkas hvarandra till inre värde, såsom de begge ändarne af en krans, huru bimmelsvidt de också, vid första blicken tyckas vara skilda. XI. Åsigter inom la haute volte om besordringar är äfven en ganska märklig uppsats, bestaende af bref på svenska och fransyska af J. J. de Geer på Finspång och hans grefrinna, född Aurora Taube, till Rikskansleren Sparre, och deri motiver till önskningar för befordran anföras , som bevisa lika mycken brist på klarhet i begreppel, som på sann hederskänsla. Dessutom rader en sadan förbistring i begge spräkens orthograstie, att derutaf tydligt kan skönjas på hvilken grad af bildning la haute volge, med all sin glänsande yta, vanligen står. Fransyskan begagnas företrädesvis af Grefvinnan; och ett litet prof deraf torde bekräfta hvad vi sagt. Daignös donc apuyer Notre demende Votre Excelence, et Nous honorer de Votre protection , et nous sommes sure du succcs, et croycs que Vousrenderai le plus essentielle service å deux Amis, que Vones dawmnes honorer de Votre Anutie. betta ställe är dock ingalunda det värsta, och så torde det stå till med de flesta, som prala med sin perfection i språket, hvilket oftast utgjort hela målet för deras undervisning. Må man döma till det öfriga. Med skäl, som han anför, kallar Utgilvaren dessa bref: Svenska nu varande befordrings-systemets anor. Ett bidrag till