Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 1

dre. Var stilla. Ödmjukt och vac ckert m: ste vi bära oss at: och tacka Gud, om folk och få lida våra trasor på gården och tillata uslingen att sramslamma sitt ärende. Pestarne se dock roliga ut, menade karlen, — na, jag är tyst — fortfor han sneglande på gumman, — öppna grinden, kära mor. Jag? jag är en gammal menniska. Fy, skäms Du icke Ole? Så stark karl, Du är, med påken i hand, vill Du ej freda Din egen moder? — PAj!? — han strök sig om munnen — Säg det. Äro de djestarne farliga ? Hvad vet jag! — det låg bedröfvelse uti hennes blick, som öfverflög herregarden. — Jag är nu för tiden främmande här. Hvem känner mig mer? kanske ingen, icke en gång Patronen sjelf. Förr, för många Herrans är sedan, va det annorlunda. Men hus, menniskor och djur ha förändradt sig sedan dess; äfven jag, Gud nåde mig! Ett satans glässande! — Hvad säger hon? — Jag kan ju ej höra, — anmärkte Olof. Hon skakade på hufvudet: Jag säger just intet. Gi nu före, min gosse. IIall käppen intill dig. Sc skarpt på dem; en karlakarls öga skrämmer kreaturen. Hvarföre vill J att jag skall skrämma dem? Usch! vi ha ej bråädt om; må de hålJas. Kanske kommer Patronen sjelf ut, så kan vi genast tala vid honom. Han har ju ej längre till oss, än vi till honom. Du pratar, — invände deu gamla missnöjd gör du åter afseende på nägra steg mer ellel mindre? Då kan vi så godt vända om. IIerri gr icke med en lat torpare. Du lofvade mi; e. )7 —