Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1842, sida 2

Lade ännu icke ajort sitt val. Läutan åe sis än öher den ena än öfver den andra, undersökte hon dem med spänd uppmärhs anhel. Dr jag si henne si upjlagen, kunde jaz icke underlata att tänka pr passionens styrka hos denna quinna, som med si mycken omsora ville försäkra sia om ett orakel, hvilket på sin höjd kunde eifva henne en Iycklizs fsorhoppnina. Jabetrastade henne och det föref l mis. som om elden i hennes öga och värmen af hennes andedrågt ägde den hemliga sormcan att öppna blomknopparne , liksonr hon inom siz bar uppfyllelsen af de f rhoppniuzar om kärlek, vi be ce inneslutit i dessa blommor. Orarlis var min blic fästad pr henne och hur sken var hon ej? llennes Umaa bruna har föll i vagor omkring hennes hufvud. ennes vext var stor, men den hade denna nalurliga och ålsALärda smidishet, som ger åt hvarje r relso ett si oemotstandligt hehag. I en intagande ställning lutade hon sis öfver blommorna och de rika vecken av hennes fina musselinsklädning sollo i en hanferande drape ring kring den sköna gestalten. llon vände sig till miz och sade: — Se här den knopp jag väljer. — Och se här min, svarade jag. — Denna heter Laura. — Oca denne Jules. Ännu en gång betragtade hon med uppmärksamhet den blomma hon hade valt och, utan at lemna den med ögonen, tog hon några steg tillbaka, under ett ljuft leende, liksom hon dej lemnat sin själ. Ilastigt märkte hon att min: blickar voro fästade på henne. Hon helsade mi; med värdighet och försvann. (Forisättning).