Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1842, sida 2

lifva opposition, lika väl som i Åstontiadinen en annan ton, en renare fosterländsk ansa 0. s. v. Men det är alt besara, all den tora allmänheten icke har sa stark distinationsörmaga, eller rittare sa stark tro, alt hon hatar sig från hvad hon redan känner. iil wad, hon icke känner, oca det på grund to löften, af en prospeclus, som han an göras huru grann som helst, utan at semnigon, och som, till yttermera visso, icke ns ännu är gjord. vi tala här hufvussaklizen om den actie-teknande allmänheten, som är yerst misstrogen och litar endast på erfarenheten. luru fror man sig kunna fr tillsamman ett hundrade personer, hvaraf hyardera vill riskera 500 kdr B:co på ett löfte? Inom ett litet koeri, ett slutet, exelusift och för enskilda sördear kömpande parti, kan en Sulan uppoffring vara tängbar: men den liberala och oppositionelhmpluraliteten är icke ett sulsant slutet parli, som kan träslas ochi ölverligga: och om hunIra tusende vilja läsa opposition, si finnas dock icke bundra fe, som vilja köpa opposition; ty den tycka de vara en si enkel och eifven sak, alt den maste uppsta al siz sjelf, och att allt, som genom association ora actie-tekning skall astadkounnas endast derigenom biitver misstänkt alt vara uisot annat än uttryck af ett allmant tänkesätt. Opposition är si allmänt spridd, är se Lilvet hnhålamm, att till väckande al dess organer icke behöfvas ngera lillstallningar och sammansåttnin :ar; och dylika äro alltid i misskredit hos en pluralilet. som känner sig kunna handla öppet och utan dem. Den radande opinionen soldar sina or-aner, sedan de sramtradt; men hon inger icke i bolag, för att få dem fram. Oristiat är det derföre bedömåt att vilja börja med samlande af dei materiella för elt oppositions-blad, af penningar: början bör göras med att visa de talenter, man har art biuda på, de öfverlicsna skri tställare, som ferbinda sig alt sarfakta oppositionens sak oca som i sina ansecedentier forete garantier, att det blifver en verklig opposition, icke ett förslucket spel eller hals-opposition. Alt noga väga och bedöma dessa uarantiers halt fsörmmar den stora läsande massan icke; men ett ervitesiwm ser och sarstar hon: huru vida nennes foresprakare äro eller icke äro hatade och förföljde af ullra-hoteriet. om UsteothaCorrespondenten, Najaen elc. hafva rätt i sitt p St ende. att d. s. k. Stora? Stockholms-tidningarne förlorat nationens ahlnine, det kunna vi icke bedöma: vi hava visst hört atskilligt sägas I den vägen: men källan har oftast förelallit oss misstänkt. Men den observationen tro vi oss med visshet hafva ujort, att ingen skakar deras intiytande, si linge ulirakoteriet förföljer dem med lika hejdlös ilska, som hittills. Det han massan begzripa: och detär henne noz för alt vara Olvertygat, att de icke äro afsällige. Alt berätta t. ex. om hemliga aristokratiska sympalhier och planer hos dem, som allmänheten daglizen ser medl yttersta hätsshet forföljas af ett parti, hvilset en outphmliz känsla framställer for henne s:m företrädesvis atistokratiskt, det I nar iche mödan; och ännu mindre bita de skurrida skällsorden och öknamnen. bet enda verksamma medlet skulle vara att behandla de stora tidningarna med artignel och e terzifvenhet: detta skulle verkligen kunna till en viss grad skaka allmänhetens förtroende till deras ärli-het. Men si länze de förfeljas på det hittills öfriga viset, kunna vi med ull tillförsiet underrätta vederbörande, att in en tinz hufvudsaklist kan uträttas, notabene till dess nagon ny Opposillons press upstiger, som visar sifj den gamla frerlugsen i kinSka per, i skristställare-lalent och, framför allt, i skoningsl s stränghet. Ty man mi icke inbilla sis att nr ot han söras med rinzaste rahatt i deta asfscenale. Det är genom att missförstå dessa sanningar, som Freja, Åstgatna-Corrossomdenten ele. bortspelat all utsigt till ssram :em:. be mi uttala huru umnga stora ord. de behaga: de äro och blifsa ändock misstänate, så lange de behandlas med skonsamhet af Minerva och Biet. Vil första Yhamdtags, som desse t. ex. gatvo Freja i hennes obetänk a strid mot Aftonbladet, hade hon bordt känna en rysnin: öfver rvyugen — känna, ssom orispraket Ivder, huru döden sick oher hennes graf. Ilon var i samma stund förlorad; och huru stor skada detta var, mi andra afgöra. I ett käbbel pe lis och död mellan publicister, som ån lorÅ söregzilva sig tillhöra sanmm politiska meninas fraktion,