Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1842, sida 1

presterna inbördes, ty löncvillkoren äro billiga och jemnt fördelade samt limpade efter prestens göromal och shicklighet. På Ossicerens bröst märkte jag en liten mycket glänsande pil af guld och ädelstenar sästal. Jag frågade honom i anledning deraf, hvad denna prydnad betydde. Det är, sade han, Pilorden, en decoration, som tilldelas militärer för ådagalagl tapperhet. Denna orden har nu pi senare fredliga tider förlorat mycket af sitt sordna anseende, emedan den numera fås af hvar och en, som uppnått en viss Osticerszrad. Vi hafva dessutom två andra Ordnar, Solorden och Mänorden. Den förra tilldelas endast Prinsar och excellenser, den senare gass fordom åt utmärkta lärda och velenskapsmän, hvilka äro att likna vid den tillvexande minen, som sträfvar att uppfatta och återgifva det herrliga solljuset. På senare tider har äfven Månorden börjat njuta mindre anseende, sedan Kejsaren dermed behagat decorera en mängd personer, hvilkas bildning och lärdom likna minen i dess nedan. Hvad, tänkte jag, i det eviga förnuftets namn, är då kejsaredömet Lilliput ett sullkomligt exempel på hurudan en stat icke bör vara? I Monomotapa fick jag af en Marabut följande förklaring öfver orsaken, hvarföre den heliga Polstjernans orden der utdelades åt idel inskränkta personer: Vår Kejsare?, sade Marabuten, har funnit af ersarenheten, att upplyste män i allmänhet äro alltför bångstyriga och egensinniga, för att förtjena Furstegunst. En kejsarens gunstling miste vara spak som ett lam och smidig som en ål. För alt blifva värdig att få Polstjerneorden, mäste man hafva ett hjerta, hvars magnet drages till ingen annan pol, än kejsarens nåd. (Forts. e. a. 2.