Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1842, sida 1

if denna art. Kärleken målare af Talis Qualis ir ej oåfven; men dock syns det tydligt, att denne sangare har mindre anlag för det naiva, än för det sublima och patriotiska. llan gjorde derför bäst att halla sig till denna, vida tacksammare sangart, än den utslitna amoureusa. Det förslutna af 0. är ett rätt vackert stycke. Malrina af Olof och Amors fangelse, efter Ludovico Dolce och Aug. Mohlman af Colm äro äfven två ganska täcka erotiska sänger, hvartill Ogonspräket afl—1 ej ovärdigt sluter sig; ehuru äfven deruti röjer sig författarens anlag att rådbraka vårt vackra sprak, som t. e. Ur ögat sen en stråle Hopp? och Bak silfverfransad jalousi. Hur obehagligt ljuder ej detta sen en. Herr T—n, visar verkligen så vackra anlag, så naiva ideer, ait han borde bemöda sig att äfven blifva herre öfver medlet att uttrycka dem, språket, eljest förlora de mycket af silt värde, och, ehuru dylika friheter äro mindre ovanliga och stötande i sådana stycken, som Cqgorspråket, än i sådana som Altartaflan, så ar det dock vår mening, att man för ingen idees skuld bör ega rättighet att vanställa spraket, lika litet som någon bör ega rättighet att vanställa kroppen för själens skuld. Ått ändamelet på begse stallen förfelas år säkert, och det minsta man bor kunna begåra af en skald, är, att han skall exa makt att forma spraket efter sina tankar, utan att bryta sonder det. S er det af vardsl shet ir det så mycket sämre; ty han bör besinna, att just han blir en f-rebild för andra och ådrager sig ansvar for vårt vackra spraks forderfyande. Mätte lir T—n läcga dessa ord af en sann vän af hans sängmo på hjertat, så skall han säkert snart och lätt befria henne fran de fiettrar, som ännu synas trycka henne. Den ringa Sångarn af Adl är, i det hela, en småsak; men hvaruti äfven denne Samgare gör siz skyldig till ett par brott mot språket, eller rättare mol metern, i det han i andra strofen, dels ger slyttfogeln ett oriktigt tonfall, dels sista raden saknar nästan all takt. Det år ej första gången dylika anmärkningar måste göras mot denna eljest ofta kraftfulla och sublima smgare. Camoens i äknen och Camoens död efter Staffeldt al L—m, äro tvenne stycken, som visserligen försvara sin plats, men dock knappast lönte osversätiningen. De tröttas sång är åter en ljuf utgjutelse af den älskliga Fredrika, som bevisar att enkelhet och hjertlighet tränga lättast till hjertat. För versfyllnaden har dock ett e för mycket inträngt sizi 4de strofen, der det heter: da själen ej nedtryckt och retliz och svag, ej ) länzsre skall vingarna sakna. Sångfageln af Å. L—d, är ej illa, dock ej svarande emot hvad man är van att få af denna sångare. Handen af T-n är ett så vackert stycke, att man gerna förlater Forf:s språksynder i de faregående. Blommornas håmd efter Freiligraths tyska original af Victor, är en målande symllisering af naturens dolda makter och 8 öd nde af all den värma, som utmärker den hittils hos oss, nä stan obekanta, tyska skalden, hvilken heldst dviljes i österlandets och söderns öknar, och intressant skulle det vara att förnya den angenäma bekantskapen. Gossen på Kyrhogärden och Barnet via fågelboet at Talis Qualis äro tvenne så obetydliga småsaker, att de på intet sätt hvarken öka kalenderns värde eller de förhoppningar man fästat vid Förf. Manne äfven han skulle blifva ett nytt bevis på huru sällan besperiens frukter komma till mognad i norden, huru losvande än knoppningen varit! Insusionsdjuren af Japhet är en ganska vackert tänkt och genomförd bild af menniskans litenhet. Christi Strilsmun af ÅA. L—d, innehåller en skön och sann tanke, omklädd med denne förf:s vanliga mästerskap i formen; dock är förkortningen sad Luther något sarande för örat. Det tycks, som om de, som tillata sig dylika missljud, ej hade något klart begrepp om språkets musik. Tljelten af Japhet är en satirisk godbit 3 la Braun, ej misslyckad; men att sätta balar i stället för baler är dock ett allt för stort misstag, som ej ens rimmet ursäktar ; snoder istället för snodder mätte vara tryckfel. Hänryckningen af —r, få vi uppriktigt tillstå hänryckte oss ej, ja, vi förstå ej ens meningen deraf; måhända har Hr —r sjelf varit så hänryckt, att han ej riktigt vetat hvad han velat säga. Den är verkliaen idel oranna