Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1841, sida 1

——— ( — — Konstitution i medelålderns och nyare tidens betydelse. H (Forst. och slut fr. föreg. N:o.) medeltiden hade ännu ej det fullkomliga begreppet om staten utvecklat sig, så att det kunde erkännas, att det förstår i denna andens objektiva gestalt, som den indisiduella friheten ernår sin sanning och rätt. I stället uppträdde individen i sin naturliga, medfödda ställning, såsom ägande rättigheter i jemnbredd med staten, oftast af onaturliga omståndigheter redan stipulerade, och uturdenna oförsonliga dualism, der det allmänna och den enskilde har sina särskilda, merendels motsatta rättigheter, uppstå alla de svårigheter i det ömsesidiga förhållandet, som vi se i åtskilliga konstitutionella staters historia af det upplösta Tyska riket och åfsen i vår egen. Medlemmarne af de representationer som hår sammanträdde, höjde sig i allmänhet icke öfver tanken om sig, såsom individer, hvilka hade att göra deras abstrakta rätt gällande mot staten, och hvilkas uppgift det var att, gent emot denna, tilltrotsa sig så många fördelar, som möjligt. såsom statsborgare, hvilkas intresse de tånkfe sig såsom ej särdeles skildt från det allmännas, Ja, man gick t. o. m. så vida. att man begagnade sig af sitt inflytande, för att tilltvinga sig rättigheter, då staten, till följe af en ögonblicklig krisis. var ur stånd att göra motstånd, således vid er tid, då sjelfuppoffring varit pligt. Men hafva dylika representaväl och ssiamgang. så hafra de i deras skarpa åtskilnad imellan det allmänna och enskilda. heller icke kunnat utöfva något gagneligt inflytande på beståmmelsen af förhållandet mellan enskilda individer och samhällets åtskilliga klasser. I det man icke höjt sig till tanken om ett allmänt föremål i staten, hvari alla underordnade och särskilda kunde förlikas, måste dessa senare, i hela deras skarphet och afslutning göra sig gällande mot hvarandra; ty hvad det ena partiet vann, det förlorade det andra (tout comme chez nous); det ena kunde ej hafva någon tillfredsställelse af att det andra höjde sig. En beständig strid och ömsesidig afund måste således uppstå. Men, i det ej statens, utan den enskildes individuella rättigheter och makt ansågs för det högsta. så måste den ena i viss grad erhålla en större makt öfver den andra — ej i den mån haus verksamhet, genom ett helsosamt inflytande på det allmänna bästa, erhöll betydelse — utan i den mån han upphörde att verka för det allmänna, som han slutande sig inom sina egna intressen, aftrotsade staten större rättigheter. Att en sådan frihet, der ständerna fasthålla sig såväl i sin motsats till staten, som i sin inbördes splittring från hvarandra, måste förvandla sig till träldom, bör hvar och en, som ej med fit tillsluter ögonen, kunna inse; att vidare detta kastoch privilegie-väsende, oaktadt dess fientlighet mot absolutismen. måste finna en återklang i aristokratien, t. o. m. i dess stoltaste form och trots på medfödda företråden, förklaras lätt, likasom att den, till en tid, kan göra gemensam sak med den demokratiska oppositionen mot absolutisnien och dess byråkrati, hvilken senare likväl, såsom grundad på intelligens, står längt högre än blotta bördsaristokratien. Men att hela detta oväsen, en tydlig bild af den ännu i Sverge gällande. och af vissa så ifrigt förfåktade konstitutionen och representationen, är ej allenast opassande, utan förderfligt för vår tid. hvilken, på ett vida högre sätt erkänt statens betytiva systemer ej kunnat vara till statens allmänna i I I