Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1841, sida 1

A — Korrespondent-artikel. Stockholm. d. I Juli. Aldrig, åtminstone sålJan. har man sett en sädan olikhet i omdöme, som här nu visat sig i fråga om de 40 Bergsangarne? från Bearn. Den ene recensenten förklarar dem sjunga falskt och vara i allmänhet under kritiken: den andre har uphöjt dem till skyarna och varit alldeles förtjust öfver dessa egna bergs-änger-!: Förlika de olika omdömena vill jag visst icke törsöka: men en rått kuriös observation kan jag icke underlåta att göra — en observation, som håller streck så i den högre, som i den lägre sferen af lifvet: — gascongare, de må vara hurudana som heldst, hitta alltid någon, som beundrar dem; ty alltid och allestädes finnes någon, som låter öfverrumpla sig af prat. När skall den tid komma, då sanfaronader och jonglerier ingen ting mera förmå, och menniskorna döma endast efter det faktiskt gisua och tillförlitliga? den tid, då ingen hurrar för annat, än det han med visshet vet händt och sant vara? — Då det först berättades, att icke mindre ån fyratio gascognare voro ankomna i en försändning, var här en gammal spefogel, som utropade: hu då! et nous men avons que trop deja. Han sade sig på förhand vara såker, att det icke skulle blifva annat än glitter och klingeliklang, och det slog riktigt in: upptåg var allt samman, med heliga fanor och dylikt. A propos af uptåg och jonglörer! Vi hafva bär en trollkarl af skarpaste slaget: Dobler. Mannen är beståmdt den skickligaste, vi i Stockholm fått skåda; och han är verkligen något mer än taskspelare. Men det är synd, att han ändock edlater sig till åfven de hväardagligaste taskspelare-konster, såsom att svälja kulor, transportera en kula från en bägare till den andre o. s. v. Dessa konster verkställas af hrarje fuskare, och minst borde en mästare nedstiga till dem, då han kar en sådan lokal, som stora theatern, der åskådarne sitta så längt ifrån konstmakaren, att sådant skulle passera äfren för den minst underkunnige. De:emot gör D. några experimenter, som förtjena att studeras af de naturkunnige. Svårligen kunna de hvila på handafärdighet, utan hafva säkert en vida interessantare grund. Sålunda år det mörkt, vär konstnären träder in; men han aflossar en pistol, och i ögonblicket antändas närmare 150 vaxljus. Denna konst skall vara en hemlighet, hearmed fysiker och kemister ännu icke kommit under fund. Det ser verkligen ut, som D. hade i sin hand en hop märkliga fenomener af elektricitet och magnetism. i