ORIENTEN. Erån Alexandria hafra bref till d. 6 Juni ingått. Mehmed Ali har fått sig den modificerade Förlänings Ferm anen meddelad (sannolikt under hand), men han visar sig mycket obelåten med den till 2 millioner Spanska Pjaster fastställda tributen. Han såger sig icke ens kunna åstadkomma den, och det är icke otroligt att tvistens biläggande kommer att ånyo stranda mot denna klippa. Han underhandlar nu verksamt med det i Alexandria befintliga Turkiska ombudet Saib Umhib Effendi. Så snart underhandlingarne hunnit till slut, lår ViceKungen göra en resa till Cairo, för att der öfverlägga med sin son Ibiahim Pascha, om åtgärder för framtiden. Imellertid fortsåttas i hela landet förberedelserna till krig, genom förråders hopande, manskaps utskrifning och truppers afsändande till Syriska gränsen. — I Paris börjar också Regeringen blifva orolig öfver de nya svårigheter Paschan af Egypten uppväcker, särdeleefter de löften han säges hafva gifvit, att foga sig efter de conces-ioner Porten gör honom. Hans förändrade tänkesätt torde väl äga sin grund i de fortfarande Syriska oroligheterne och i de re-ningar, som i nåstan hela Turkiska Riket af dess icke Mahomefanska befolkning företagas: alla händelser, som synas bereda lyckliga tillfälligheter för Mehmed Alis rak. Franska Regeringen önskar imellertid alltjemt att kunna anyo sluta elg till de allierade Makterna i Orientaliska frågan, i hvilken man gör sig törhoppning att snart få höra, det Londonska Protocollet biifvit af alla 5 Makterna definitift underteknadt. De begge Tyska Makterna arbeta kraftigt derpå, medan Hr von Brunnow och Lord Palmerston ledas af sina Cabinetts individuella politik. Vinnes ej genom allmän enighet ett resultat, så finnes ett alternativ uppstålldt, som mäste föra derhån, att Europas politiska och alliance-förhallanden måste undergå en förändring. Men ställningen äår sådan, att, om äfven Egyptiska frågan blifrer ordnad, den egentliga Orientaliska då återstar, som ett tviståmne, med hvars undanrödjande det i högsta grad ser betänkligt ut. — Den samtida rörelse, som visar sig i Turkiet bland dess Christna befolkning har, nemligen försatt Riket i en allvarsam kris, hvars upphof icke allena får sökas i däligt samhällsskick. allraminst då Regeringen redan länge, både i ord och gerningar, ådagalaggt ett nit för förbättringar och en god vilja, som förtjenade att blifva mönster för de Europeiska Styrelserna. Med goda anledningar bör deremot i betydlig mån motiverna till resningarne sökas i en främmände Makts vidintscende planer, som finna ett stöd i den Grekiska delen af Turkiska Undersåter. Catholiker och andra Schismatiska hafva deremot visat sig icke ledas af samma hand, och hafva också förhållit sig lugna, ty oroligheterna i Syrien äro för det första tillkomna genom Turkiska Embetsmånnens förtryck, som fullkomligt ogillas af Regeringen, och om de än underblåsas af en Catliolsk Makt, så år denna resning egentligen riktad mot det inflytande en Portestantisk Makt der söker grunda. Religionen är den häfkraft, hvarmed dessa fanatiska massor bringas i politisk verksamhet — för fråmmande intressen. — Nu frågas hvilka följderna skulle blifva af Turkiskagtyrelsens i Europa undergång? — ty redan törutser man huru Ryssland skall utsträcka sin hand efter bytet, deri andra Nationer åfven skola fordra sin del. Men äfven en proportionerad delning af Turkiets lånder skulle innebära en fullkomligt ojemn politisk; ty den tillökning af makt alla de Delande, hvar för sig, skulle vinna, lemnar deras krafter i samma ömsesidiga förhällande, som förut. Hela fördelen af Turkiets försvinnande såsom sjelfståndig stat skulle tillfalla Ryssland, som befriades från en naturlig fiende, hvilken vål un är i ett fullt afmatt-. ningetillstana, men som dels äger ett stöd i de öfriga Europeiska Staternas intressen, dels äger nog inre lifskraft för att med tid och klok behandling kuuna återvinna sin politiska heka. I ett förbund med andra stater kan det komma att upptråäda med eftertryck; men ansalles det, så kommer det äfven med den sörträskiigaste styrelse, att förblifva svagt, såsom en följd af det olikartade i dess befolknings religioner, hvilket lemnar erinnerligen dörren öppen för främmande intriger. Af Grekiska Patriarkens assättning, märker man redan det Engelska inflytandet i verks samhet mot det Ryska; äfven Franska Regeringen har i all kynd-amhet afsåndt Herr Piscatory till Athn och isenne andra Agenter till Donaulånderna och Macedonien. Den tyckes denna gång ana onda catastropher. och hafva beslutit att med styrka sätta sig mot möjliga farliga combinationer. Iustructionerna för den till Levanten återsånda Franska observationscscadern under Amiral Hugon skola vara författa e i andan af den strängaste conservation af närvarande kick i Orienten, — äfvensom Befälhafvarne på Franska Krigs-keppen vid Candia skola hafva order, att blanda sig i öns angelägenheter endast af afseende på mensklighet. — Eget vore, om den söndring som hotar Turkiet skulle leda till eftergifvenhet från Engiand-sida i Egyptiska frågan, hvilken för Porten har vida mindre vädor; — och som en följd deraf till ett närmande mellan Frankrike och England. Begges. säväl som Österrikes, intresse kräfver att skydda Turkiet; och de tvenne förstnämndes återförening — om den äger runn — kan för det öfriga Europa och-å öppna ljusare utsigter, når neml. vissa Styrande, efter naturens ordning, snart vinna sin ovillkorliga fred — i grafven. Iimellertid hafva fiendtligheterna på Candia tagit sin början, och fortfor d. 7 Juni, utan att hvarken någon afgörande eller ens betydlig affaire förefallit. — I Bulgarien går den nya Turkiska Ståthållaren till våga med största mildhet, och har i Sophia försatt fangarne i frihet. — I Constantinopel rådplägade Divanen d. 9 Juni om Syriens organisation. Det synes —