Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1841, sida 1

Den helige mannen. Med ögat ödmjukt sänkt mot jorden Och af en kristlig andakt fyldt, Gar mannen utaf dunder-orden, Med lagens taflor. såsom skylt. Hvad fromma, söta helgonminer Mot hvar och en som gär förbi! Hvars feta aulet nästan skiner, Som Moses uppå Sinai. Der, med en tiggare han talar — Hur fri från högmod, bara se! Med lumpet guld han ej hugsvalar: Han gifver — — sin välsignelse. En fattig gumma der han helsar, Som syster uti tron — ack hör! En drucken der han strängt påpelsar Och jord och himmel upp han rör. Den mannen har ej många likar — Så tänka alla nu härvid — Han lefver såsom han predikar, Aposteln i en fallen tid. Från honom är all svaghet fjerran Och i hans bröst har ormen dött, Han sig ödmjukat inför Herran Och han har segrat på sitt kött. J blinde dårar! I ej anen Hur våldsamt som det sjuder der Inom den rynkade koftanen Af tusen stridiga begär! — Nej, ormen lefver! Om J vissten Hur han sig vrider med sitt gift! J heligt bröst bor svarta listen Och hvarje rå och djurisk drift. Den helige förstår att dölja Sin ulf inunder fåraskrud. Till hemmet vill jag honom följa, Att skåda hur han vexlar hud. Han tråder in. För dörren drages Den trogna regeln, hans beskärm. Boutelj och glas ur skåpet tages — — Se så, ditt fromma hjerta värm! Hans ögon börja nu att tindra, Men lägan är ej just så ren — — Hvad denna saft förmår att lindra! Nu faller frän mitt bröst hvar sten! Som plantan lifvas upp at rolen Jag lifvas af det starka vin. Jag glömmer allt: predikostolen, Och Consistorium och — Hin. Men snart till Biskopp skall jag stiga, Ty se! min dygd är allmänt känd, Och jag professar våldeliga Mot Lasten, utan återränd. Jag väcker själar med min ståmma Och föser dem på dygdens stig. När syndare jag så kan skrämma, Bör jag ju sjelf få smörja mig.