Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1841, sida 1

Anförande i Bonde-Ständet af Hans Jansson. V (Forts, och slul från N:o 73). are det långt ifran mig att, i öfvermodigt sjelfförtroende, vilja påstå Ständernas oselbarhet, den alltid osvikliga råttheten, grundligheten och visheten i deras beslut. Sådant vore sjelft ett förnärmande af deras insigter, at hvilka den första är och måste vara, att de äro menniskor. underkastade misstag och irringar, i behof af ledning och upplysning. Men ett lika förnärmande vore det att påstå. det en sådan upplysning ovilkorligen åtföljer det tillfå liga af en högembetsmanna-plats, att den gifver rättighet att skolmästra, tadla och ogilla Ståndernas beslut. Jag vågar hålla före, att förtroendet bäst vinnes genom förtroende, och att den ofta aberopade försoningen-kulle säkrast åstadkommas genom ett billigt aktgifrande på andra partens billiga önskningar, och med tillförsigt kan jag säga, det Rikets Stånder ej yttrat några andra. Jag vet väl, att grundlagarna tillerkänna Regeringen, rättigheten att till och med förkasta ett Rikets Ständers beslut. Men är det då endast inom den juridiska rättens område, en bildad nations styrelse och ombud böra stanna, och finnes ej för dem en högre och ädlare rätt? Om man åberopar blott den kalla hokstafven, får man då förgäta det Ståuderna, å sin sida, äfven hafva rätt att vägra statsanslag. ja att till och med atslå dem? Men huru skulle man bedöma dem, om de utöfvade denna rättighet i hela dess vidd? Man har sett, huru de blifvit tadlade för det de icke bifallit allt hvad som fordrats, man har förebrätt dem, att de vågat göra en och annan obetydlig inskränkning. man har sagt, att det skedde at fiendtlighet mot styrelsen. ja mot sjeltra Stats-Chesen, och likväl visar öfversigten af dudgeten, att denna icke blifvit i allmänhet minskad. utan tvertom betydligt ökad vid denna Riksdag, så väl som vid de föregående, och Ständerna hafva, under den nyuppfunna titeln af Extra Statsreglering. beviljat en summa hvarå blotta räntan skulle för everldeliga tider öka bufvudtitlarnes belopp med ungefär 300.000 Rdr — Och det är dessa Ständer, hvilkas minsta öu-kningar man motverkat, som vedergällt denna afroghet med nya uppoffringar af folkets knappå skärf; det är dem man anklagar, tör att hysa förhatliga afsigter mot Konung och Fådernesland ;1!! Af alla Stånd gifves det likväl intet, på hvilket man så ymnigt slösat beskyllningar, smädelser och förebråelser, som på vårt. — Fiviba med lugn möta dem. Vi hafva, som nogsamt är kändt, mer ån någon af våra Medständer. yrkat en bättre hushållning med statsmedlen, och velat införa en större sparsamhet dermed. Orsaken år den lätt förklarliga, att vi mest äro vande vid egen sparsamhet, och således tro os befogade att mest kunna fordra den af andra; att vi hafva de minsta tillgångarna, och likvål se dem mest anlitade; att vi i allt måste betala med egna penningar och egna personer; att Statens brister äro nästan det enda vi känna af samhällsföreningen, och att allt för många af våra medlemmar digna derunder. Man har tillvitat oss vår okunnighet, vår bristande upplysning om allmänna värf. Nå väl! hvad har man gjort för att meddela oss en bättre? Då vi velat med oss införlifva kunniga och mera bildade Ledamöter, har man tillåtit oss det? Då ett nytt represeutationssått föreslagits. ämnadt att mera rättvist fördela valrätten mellan folket. och tillåta det. att till sina ombud utse de skickligaste och vårdigaste i Landet, har man ej kallat det en galenskap, ett revolutions försök ? Och likväl hafva vi ej på vårt samvete. att vi ötverträdt lagarna, att vi velat utsträcka vår verksamhet utötver behörighetens gränser, ja, att vi ens gått dem så nåra, som vi kunnat gå. Vi ha ej tilltrott oss vägra att disentera Utskottens betänkanden; vi ha sett vår mening ensam underkänd, och vi ha icke dess mindre låtit vår öfvertygelse vika för medständernas beslut, och voterat öfver propositioner, som vi ogillat. Jag vill ej yttra mig öfver, huru Bondeståndet i detta fall handlat i enligbet med sitt intresse, men det har åtminstone handlat i en fredlig och försonlig anda, och det har trott sig sålunda ha någon rätt att hoppas på samma beredvillighet hos sina medständer. —